Ett islamistiskt parti vann valet till konstituerande församling i Tunisien. Är det ett nederlag för demokratin? Ett steg tillbaka från frihet till en ny slags stängd stat? Historien ger svaret, men för oss västerlänningar kan det istället vara ett resultat som tvingar oss förändra vår syn på politisk islamism. Sedan terrordådet 11 november har politisk islamism varit liktydigt med terrorism i västerländsk offentlig debatt. Talibanerna i Afghanistan har överskuggat den moderata islamism som vill förena tro och modernt samhälle, på samma sätt som kristdemokrater gör i Väst.

Det är beklämmande att tio år efter Göteborgskravallerna är det samma frågor som debatteras när media gör sina återspeglingar. Vems var felet att det gick som det gick? Vad tycker Göran Johansson om våldtäkten på hans stad? Hur ska man hantera våldsamheter vid stora demonstrationer?

Att det är de här frågorna som valsar runt nu också visar på slentrian i media. Har svårt att tro att frågorna fortfarande är öppna sår bland allmänheten. Ja, det fanns grupper som hade tagit till våld hursomhelst. Men polisens tillslag kring Hvitfeldtska för att hindra demonstranter att genera Bush var den tändande gnistan. Och polisen begick tjänstefel när de sköt Hannes Westberg.

En mer intressant vinkel skymtar förbi när en intervjuad beskriver hur samhällsystemet under de här dagarna verkade ha brakat ihop helt och hållet. Och att det gick så fort. En diskussion om hur robusta olika samhällsfunktioner är när de utsätts för situationer de inte testats för vore långt mer intressant än vem som gjorde vad under de där dagarna. Står demokratin pall när dramatiska händelser inträffar och starka känslor rider opinionen?

Rapport i EGP update flash 19/2/2011, av Sven Giegold:

A Global Open Space geared towards action

Just like last year’s World Social Forum held in Belem (Brazil), the Forum in Dakar took place under the impression of the deep crisis of neoliberal globalization. Whereas the economy has recovered for some time already in some regions of the world, it started to do so recently in others. But all that cannot hide the existence of deep social, economic and ecological problems. The WSF provided a meeting point for a broad range of individuals originating in movements and civil society who hope to overcome neoliberal globalization: Either by establishing social and ecological regulations, for instance by implementing a “Green New Deal”, or by breaking with capitalism in general. This range of political alternatives characterized this WSF, just as the alterglobalist movement in general. In the run up to Dakar, Gustave Massiah (2011a & 2011b)* wrote a widely acknowledged book and published 12 theses on the alterglobalist movement.

Whereas the debate in Belem had been dominated by discussions over the crisis of civilization and fundamental alternatives to globalized capitalism, such as the concept of “buen vivir” (“good living”) this was different in Dakar. This year, the agenda was dominated by the peaceful revolutions in Egypt and Tunisia, and the particular African context with its own topics. Already the impressive opening march made clear that this would not be a forum of big overarching claims and slogans. The organization committee succeeded in mobilizing a big variety of social- and grassroots-movements from all over West Africa. Caravans had been travelling across all neighbour countries, converging to Dakar from different directions. On the one hand they provided cheap transportation, on the other hand they called attention to the WSF. And they did not come with red, green or any other banners, but with their own concerns: land grabbing in order to fulfill the needs of the global consuming class in times of increasing scarcity of arable land. Protection of local seeds and local production from control of multinational companies and agricultural subsidies. Sea grabbing by industrial fishing on the cost of family-run fisheries.

Especially the strong African women’s movements were eye-catching, regarding land use rights, fisheries as well as participation of women in conflict resolution on the African continent. Finally, fortress Europe with its inhuman “frontier protection” regime, was a big issue. Senegalese students and others confronted European participants over and over again: How is it possible that you are able to come here without a visa, whereas we do not even have a chance of having one? Global freedom of movement, as being part of global civil rights, was claimed consistently. A Migration Forum adopted a “Charta of Migrants” in the run up to the Forum (http://fsm2011.org/fr/charte-mondiale-des-migrants ).

In short: new and old forms of colonialism were the decisive topics of the WSF. Fortunately, there was no arrogant western critique or bashing of African grassroots movements this time, in contrast to the 2007 WSF in Nairobi. This was partly favoured by the less obvious appearance of religious groups – either Christian or Muslim -, so that religious intolerance, popular in some left currents, was less provoked. However, the engagement of Catholic and Protestant development organizations can be seen as positive in enabling numerous of their partner organizations from the global South to participate in the WSF. The “German Protestant Development Service” presented its study on EU-West African fisheries cooperation, which massively affects the right on food of local fishermen and their families along the coast. Left parties and labour unions were not as visible as at Forums in Latin America and 2003 in Mumbai/India. The only German union participating in the WSF was the GEW. Big NGOs were present numerously, but did still not dominate the Forum. The participation of the global alterglobalist movement mirrored its regional spread on different continents as well. Whereas Europeans and Latin Americans were very visible, alongside the in numbers dominating Africans, there was very few Asian participation apart from India. North American NGOs were under-represented in terms of numbers as well.

Unlike in Latin America, no African government relates politically to the alterglobalist movement. The revolutions in Tunisia and Egypt therefore became the point of reference concerning political power of the Forum. A dozen of Social Forums held in the Maghreb region had helped to prepare change. Nevertheless, it would be an exaggeration to see the fall of the two antidemocratic regimes as a success of the alterglobalist movement. But a lot of organizations associated with the process of World Social Forum want to travel to Tunisia around the 20^th of March. The European network of Attac is preparing a delegation in cooperation with Attac Tunisia.

The new methodology applied at WSF proved to be of value: One day of events dealing with African topics was followed by two days of events self-organized by participating organisations. Opening and final events were the only big and centrally organized events. Just like in the years before, there were numerous events dealing with the same topics because the organizers did not know each other in advance.

During the last one and a half days, 38 action assemblies were taking place. Each of them dealing with one relevant topic. They turned out to be a big success throughout. Resolved common actions were frequently based on preparatory work of global networks, that were initiated at WSF some years ago. Those networks – often running a little secretary, mailing lists and regular phone conferences – are one of the biggest success of past World Social Forums. And one of the most overlooked ones at the same time. The World Social Forum can therefore be seen as a Global Open Space gearing towards action.

As there was no systematic documentation of the results of the 38 action assemblies, I will only mention some of the numerous results. They are politically only binding the participants, not the World Social Forum as a whole. During a big event with 300 participants dealing with land grabbing, a whole clutch of activities was agreed upon and a declaration was adopted (http://farmlandgrab.org/post/view/18159 ).

In doing so, it became obvious that the fight of traditional land use rights, and with it the right to food, have to be won on a local level. Whereas consumerism of the global rich, interests of multinational companies, and powerful states are the cause of land grabbing in the global South, local authorities and nation states from the global South play a decisive role as well. They should defend peasant’s rights instead of serving export agriculture in an often corrupt manner.

This was also demonstrated during the conference “land and sea grabbing” which was organised by our Green group in the European Parliament and took place at the edge of WSF. We have to take advantage of the relevance of the very topic at WSF in order to impose pressure upon illegitimate practices of western companies and EU trade policy, which negatively affects small producers in the Global South. At the same time, we have to strengthen fair trade and social movements putting pressure on their governments.

The mobilization agenda for the upcoming months became obvious throughout different meetings. G8 and G20 summits are going to take place in France this year. Sarkozy wants to present himself as an alterglobalist, failing with his agenda because of “other evil states”. At the same time he is slowing down EU regulation processes regarding the financial markets and the introduction of a European financial transaction tax. It seems to be clear that French movements will not let pass this obvious cheap strategy. The action assembly dealing with G8/G20 adopted a corresponding resolution (http://gruenlink.de/54 ). An organization committee with networks all over Europe has been created in France. A strong mobilization towards Deauville in March (21^st-22^nd) and Cannes in autumn (31^st October until 5^th of November) can be expected. And there will be another preparatory meeting, taking place on the 26^th and 27^th of March in Paris. Withstanding strong existing tensions between NGOs and social movements relating to the topic of climate protection, seems to be possible.

Furthermore, a lot of movements are heading to South Africa where the next World Climate Conference (COP-17) is going to take place from 28^th of November until 9^th of December in Durban. Even more attention is given to the Rio-+20-Earth Summit which is going to be held from 14^th until 16^th of May 2012. Realisation of a “People’s summit” as parallel event for civil society is planned in Rio. It is a politically interesting coincidence that both conferences dealing with climate protection and biodiversity are going to be held in booming countries. Both governments emerged from social movements. At the same time they did not cover themselves in glory regarding ecological policy. How to fight against ecological and social crisis with a common economic strategy is going to be the essential subject. All in all there will be a chain of big mobilizations for the alterglobalist movement: Deauville, Cannes, Durban, Rio.

Unfortunately, the Forum suffered a lot from organizational problems. The presidency of the university had changed recently and the new president did not see himself bound to former agreements. As a consequence, the WSF had to be held in addition to the regular university schedule, which led to double usages of rooms. It lasted quite a long time until tents were built up. But even then, changes of rooms were not announced sufficiently. As a result, many events, that had been carefully planned in advance had to be cancelled. Small organizations were affected in the first place.

Nevertheless, all those problems could still not destroy value and success of the Forum. The International Council of the World Social Forum, who met in the aftermath of the Forum, accordingly rated it as a success. Globally successful networks and their activities demonstrate the necessity and benefit of the WSF. Anyhow, the Forum is neither running out of topics, nor repeating contents without progress, as often claimed. World Social Forums are developing regionally as well as thematically. Even if it is true that there is still no – and will not be an – overarching, common theory of social movements and independent civil society. The discourse of an alleged exhaustion is based on a wrong desire of unity and one big, unifying “-ism”. But the lack of such an ideology must not necessarily be seen as weakness – it rather proves the democratic strength of the alterglobalist movement.

In the Council, it was rightly criticised that a state representative – Bolivian President Evo Morales – was given the honour to open the global Forum of civil society. This had not been agreed on with the Council in advance. Furthermore, there are accusations that the Moroccan and Algerian government co-financed the WSF in return for political concession on the Western Sahara issue. These allegations have to clarified fully. Finally, there were critical inquiries by Indian and Brazilian participants regarding the process of European Social Forum. As a matter of fact, the process of European Social Forum is in trouble for years. In contrast to the World Social Forum, linking up big NGOs, labour unions and radical social movements, failed so far. Almost all big organisations have left the process, which is now led by a small and insufficiently legitimised preparatory committee. It is a good sign, that has now been noted and is criticized from the Global South.

* Gustave Massiah (2011a): Une stratégie alterglobaliste, Paris: La Découverte.

Gustave Massiah (2011b): Les douze hypothèses d’une stratégie alterglobaliste, http://www.cetri.be/spip.php?article2060&lang=fr

You can find my 150 pictures taken at World Social Forum here: http://gruenlink.de/4x

Press Release of the 19^th September 2010

Support for Mrs Haneen Zoabi, Knesset deputy

 

On Monday 13^th September Mrs Haneen Zoabi , an Israeli citizen and courageous deputy of the Arab, lay Balad party with 3 Knesset deputies representing the Palestinian minority, met with the French Greens in their head office in Paris.

They were represented by Brigitte Brozio, head of international relations, Nicole Kiil-Nielsen, European deputy, and Jérôme Gleizes, head of the transnational committee.

They gave Mrs Haneen Zoabi their unequivocal support. She was part of the peace flotilla attacked by Israeli commandos on 31^st May, and on her return most Knesset deputies, including some from so-called « moderate » parties hatefully labelled her a traitor and a terrorist. At the conclusion of parliamentary debate, the Israeli parliament voted to strip her of certain parliamentary rights such as a diplomatic passport.

Today, Mrs Haneen Zoabi's security is threatened. She told us she was worried about the anti-democratic turn the State of Israël had taken, no longer caring about its international image. Impervious to official international condemnation, it continues to detain Palestinians behind walls, blocks the creation of a viable Palestinian State and persists in colonization. Mrs Zoabi feels that defining Israël as a Jewish State is anti-democratic and will reduce Palestinians in Israël to the status of second class citizens.

The Greens assured Mrs Zoabi of their unfailing support for all those working towards democracy in Israël and respect for international law and the Palestinian people, including Palestinian citizens in Israël. They are therefore members of the Committee for a Just and Lasting Peace between Palestinians and Israelis, support the BDS campaign (Boycott Disempowerment Sanctions), and demand that the UE-Israël association be abolished by applying article 2.

The French Greens call on the Israeli government to guarantee the physical security of Mrs Hanneen Zoabi and the free democratic expression of all elected representatives of the Israeli people.

 

The French Greens

Hur ska kalkylen kunna gå ihop? SD ska Reinfeldt inte samarbeta med. Om MP ö.h.t skulle sätta sig vid ett förhandlingsbord måste rimligen stopp för ny kärnkraft, ingen förbifart Stockholm, en mänsklig sjukförsäkring, riktiga satsningar på tåg, biogas, vindkraft samt klimatinvestringsprogram för att ställa om andra delar av den svenska industrin, liksom ministerposter, ligga på bordet. Även om Reinfeldt själv skulle svänga på en femöring och vilja förhandla om detta blir det svårsmält för flera av hans regeringskollegor. Centerpartiet lär heller inte se fram emot att behöva konkurrera intern om "regeringens gröna röst". Speciellt inte med ett minskat väljarstöd som utgångspunkt. Omvänt är det otroligt att något av de mindre borgerliga partierna skulle sätta sig i en regering med vänstern. Återstår att Alliansen trots allt tar stöd av SD eller att moderater och socialdemokrater bilder en stor koalition. Svekdebatt följer i spåren av båda alternativen. En svekdebatt som bara ytterligare gynnar SD.

Nej, istället vore det mest renhåriga och ansvarsfulla i det här läget att utlysa nyval. Bryta upp blocken och låta vart och ett parti gå fram på sina egna meriter. Det skulle säga till väljarna: "Ni ville inte ha något av blocken, vilka partier vill ni då ska sätta sig ner och förhandla om en regering?" Blocken kommer ju ändå att tvingas brytas upp om en majoritetsreging ska kunna bildas. Såvida, som sagt, inte Reinfeldt vill regera med Jimmy Åkessons stöd.

Medlemskap i vattenrådet och stöd till forskning kring miljöteknik. Det är det enda konkreta alliansen lyckas komma upp med när de på GP Debatt idag presenterar sitt alternativ till miljöpolitik för Göteborg. De magra förslagen visar bara hur långt ifrån en verklig insikt om vad som krävs för att ställa om till en verkligt hållbar utveckling som de här partierna är. Mer och bättre samordnad forskning - javisst. Men det är ju bara en början. Stimulans för omställning av regionens industrisektor är en annan nödvändighet. Den som hörde Peter Erikssons tal här i förra veckan vet vilket gediget program MP har för det. Transportsystem måste förändras. Där har nu också oppositionspartierna i Göteborg tvingats inse att biltullar är nödvändigt instrument. Och så vidare.

Att lägga miljöproblemen på hyllan tills forskare tänkt fram nya lösningar är inte att ta politiskt ansvar. Ny teknik kommer definitivt vara del av lösningen. Men för att den nya staden ska växa fram behövs mer genomgripande förändringar i hur den byggs och hur vi som lever i den ser på vårt gemensamma rum. I vår vision om den moderna staden är det lätt för gemene man att leva inom hållbarhetens gränser. Och i den har definitivt stadsnära odlingar en viktig plats.

Den 9 augusti är det presidentval i Rwanda. Ett land som efter kolonialism, inbördeskrig och folkmord är på väg mot stabilitet och ekonomisk utveckling . Men inför valet ökar pressen från regimen mot oppositionella, inte minst det gröna partiet. Tystade medier, hot och t.o.m. mord har fått omvärlden att reagera. Men från Sverige är det tyst.

En effekt av folkmordet på 90-talet är att Rwanda idag har världens första parlament med kvinnor i majoritet. Till viss del beror detta på att fler män än kvinnor mördades under våldsvågen 1994. Men viktigare ändå är att reformer av politiska strukturer både före och efter folkmordet har gynnat kvinnors deltagande i politiken. Transparency International rankar landet som det minst korrupta i regionen. Rwandas BNP/capita mer än fördubblades från 1994 till 2008. Rwandas president Paul Kagame har välkomnats i Vita Huset och som ett slags kvitto på framgångarna valdes landet förra året in i Commonwealth of Nations som en av få icke f.d. brittiska kolonier.

Men trots positiva tendenser är ändå vägen till verklig demokrati i Rwanda fortfarande lång.

Det finns en rad olika politiska partier i Rwanda. Många av dem anses stå regeringspartiet nära. Den reella oppositionen utgörs av de tre partierna i Permanent Consultative Council of Opposition: Imberakuri, FDU Inkingi och Democratic Green Party of Rwanda.

Såväl det gröna partiet som FDU Inkingi har förhindrats att officiellt registrera sig och kan därför inte ställa upp i valet. Ledare för de här partierna har arresterats, möten har störts av välorganiserade mobbar, ledande personer har attackerats och slagits blodiga.

I april stängdes två regeringskritiska tidningar, Umuseso och Umuvuzigi, av högsta domstolen. Under sex månader får de inte verka, vilket effektivt tystar kritiska röster under valrörelsen. Regeringen försvarar åtgärderna med att de är nödvändiga för att hindra att samma hetsiga debatt blossar upp som ledde till folkmordet. Argument som avfärdas av bl.a. Human Rights Watch.

Den 24 juni sköts Jean-Léonard Rugambage till döds utanför sitt hem. Han var journalist på Umuvugizi. Samma morgon hade tidningens nätupplaga publicerat en artikel om mordförsöket på Faustin Kayumba Nyamwasa, en f.d. general och ledare inom regeringspartiet RPF men som hoppat av och öppet kritiserat regimen. Den mördade Rugambage hade arbetat med artikeln.

Knappt en månad senare mördades också vicepresidenten i det gröna partiet, Andre Kagwa Rwisereka. Han hittades nära sin övergivna bil halshuggen på samma sätt som dåden under folkmorden utfördes. 

Utvecklingen har gjort att omvärlden börjat reagera och ifrågasätta president Kagames styre inför valet. Krav på en oberoende utredningen av mordet på Rwisereka har kommit från såväl Global Greens som European Green Party och en rad enskilda nationella gröna partier. Men också EUs talesperson för utrikesfrågor Catherine Ashton har krävt att de exakta omständigheterna kring mordet fastställs. EU-kommissionen har tidigare varit i dialog med Paul Kagame om valobservatörer. Men efter att tidigare kritik inte fått någon effekt tröttnade kommissionen och skickar nu istället enbart en mindre expertkommission. FN-chefen Ban Ki Moon har krävt en genomgripande utredning av mordet och att mänskliga rättigheter respekteras. Franska utrikeministeriet har fördömt morden.

Den oberoende organisationen Commonwealth Human Rights Initiative (CHRI) var kritiskt till att Rwanda skulle bli medlem i samväldet. I en rapport förra året inför beslutet om medlemskap ifrågasatte organisationen regimens respekt för de mänskliga rättigheterna. Den senaste tidens händelser har ytterligare visat att RPF sätter sitt eget maktinnehav före mänskliga rättigheter, menar CHRI, och uppmanar samväldet att agera.

Så här långt har dock reaktioner från Sverige uteblivit. Det är hög tid att Miljöpartiet officiellt tar avstånd från övergreppen på demokratin i landet och uttalar sitt stöd till de gröna i Rwanda. Men vi väntar också på ett skarpt uttalande från Gunilla Carlsson. Sveriges bistånd till Rwanda går bl.a. till att stärka valkommissionen i landet. Demokratibistånd har varit en del i ministerns nya profil för biståndet. När då just demokratin solkas som i Rwanda så måste det leda till reaktioner.

/Lars-Olof Karlsson

På MPs internationella sommarläger lyssnade vi igår till Lena Knutsson från ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina. Hon berättade bl.a. om möten med israeliska bosättare som menat att hela landet mellan Jordanfloden och Medelhavet självklart egentligen är judarnas. I deras ögon är det palestinierna som ockuperar deras historiska land och inte Israel som ockuperar ev världssamfundet erkänt palestinsk mark.
Samma åsikt har jag hört från israelvänner i debatter i Sverige och från andra bosättarkommentarer i reportage från Israel. Och detta är förstås en back drop som Israel-Palestina-frågan måste ses emot. Israels regering stöds av högerradikala bosättare och den är inte på allvar intresserad av någon fredlig tvåstatslösning av konflikten. Istället för den en utnötningspolitik gentemot palestinierna på Västbanken och i Gaza. Livet ska vara så outhärdligt att de självmant ger sig av. Och sedan är det fritt fram för annektering. Det är bara en tidsfråga.

Regeringen skjuter sig själv i foten med beslutet om att öppna för ny kärnkraft. Dess ökade opinionssiffrorna senaste tiden tror jag beror på finanskrisen. Reinfeldt har kunnat framstå som ansvarstagande och statmannanmässig när Grekland håller på att gå i konkurs och Sverige kan visa på goda statsfinanser. Nu kan valrörelsen mycket väl istället komma att handla om kärnkraft. Det gynnar bara miljöpartiet. Vi har alla argumenten på vår sida; kärnkraften är skitig om man ser på hela produktionscykeln, den är riskabel (tänk Greenpeace de senaste dagarna), den är oekonomisk och ö.h.t. gårdagens teknik. Och jag tror att alltfler människor inser hur 1900-tal den här tekniken är.

Återigen visar Israel sin arrogans gentemot världssamfundet. Landets regering vägrar gå med på kraven från FN om en internationell utredning kring vad som hände under attacken mot Ship to Gaza. Istället tillsätter de en egen utredning. Med två observatörer från andra länder som ska ge den ett skimmer av oberoende. Men observatörerna får inte delta i beslut, det får inte ens - enligt Ekot - se alla dokument. De israeliska utredarna ska inte få förhöra soldater som deltog direkt, utan förlita sig på de förhör militären gör.

Vem tror att den här utredningen kommer att ens försöka få fram någon sanning om vad som hände?

Israel kan gå på som de gör eftersom de har USAs stöd. Det är ofattbart att Obama-administrationen låter det här passera, men det visar samtidigt hur konservativ också en demokratisk president i Vita Huset är när det kommer till utrikespolitiken.

Israels överfall på den humanitära hjälpinsatsen skedde på internationellt vatten. Det var en väpnad attack mot en civil flotta i en tid när det inte råder krigstillstånd någonstans i området. (Om man nu inte ska beteckna Gazablockaden som en krigshandling vill säga.) Därför är det självklart att händelsen ska utredas av en internationell, oberoende, kommission.

EUs utrikesministrar träffas senare idag. När nu USA sviker måste åtminstone de fortsätta kräva en oberoende utredning, ifall de ska ha trovärdigheten kvar.

Kommandosoldater som bordar skepp på internationellt vatten och skjuter fredsaktivister till döds. Inte ens USA kan försvara detta. Speciellt inte med en demokrat i Vita Huset. Men reaktionen dröjer. Att beklaga dödsoffren och kräva en fullständig utredning räcker inte. Nu måste också USA ta ställning till om särbehandlingen av Israel gynnar den amerikanska administrationens strävan att skapa fred i Mellanöstern.

Vi väntar också på besked om vad som hänt Edda Manga och Mattias Gardell. De lär ska ha varit ombord på den turkiska båt där de flesta dödsoffren inträffat.

Mer än tio döda fredsaktivister på båtarna i Ship to Gaza. Nu måste säbehandlingen av Israel upphöra! Landet struntar i rader av FN-resolutioner som ska få slut på konflikten med Palestina. Landet bygger murar när Järnridån faller. Landet tar sig rätten att invadera grannländer och bestraffa befolkningar kollektivt för brott några fåtal utför. Ingen annan nation skulle så kunna strunta i världssamfundet - och slippa undan med det. Att de kan göra det beror förstås på USAs stöd. Men också inom EU finns fortfarande många som inte vill se den apartheidregim som Israels regering idag är. Det är dags att ta bort skygglapparna och se landet för vad det är.

Det är en mental blockering. Sa hon. Gudrun Schyman. På mötet tillsammans med Carl Schlyter och Birger Schlaug om varför det är nödvändigt med arbetstidsförkortning. Mer fakta behövs inte. Sa hon. Frågan är utredd och argumenten klara. Ändå är detta en icke-fråga. Varför? Det beror på den patriarkala samhällsstrukturen. Så långt var jag med. Men om det är djupt grundade värderingar i en dominerande patriarkal struktur som är hindret - vilket jag också tror - så kanske inte en 35-timmarsvecka räcker för att skapa reell förändring.

Först passar han på att få stridsyxor nedgrävda när Grekland står på knäna i ekonomikrisen. Dagen efter öppnar han portarna för att anrika uran åt Iran - och därmed kanske är med och löser en av de svåraste knutarna i Mellanöstern. Främsta kandidaten till Nobels fredspris hittills i år?