Dags för ett nytt WTO?
Miniministermötet i WTOs Doharunda har kollapsat. Även om de nio dagarnas intensiva förhandlingar hade löst upp många knutar, så blev till slut konflikten för stor kring u-länders krav på att kunna skydda sina egna bönder mot alltför stor import av subventionerade livsmedel från i-världen. De här kraven skulle göra ett ökat marknadstillträde för lågt och för osäkert för jordbruksexporterande länder, ansåg USA.
Det här kan ha varit spiken i kistan för Doharundan. Visserligen var man uppenbarligen närmare en uppgörelse än någonsin, men de många grundstötningarna under rundans gång och det faktum att andra processer (bilaterala förhandlingar och utvecklingen i regionala block som ASEAN) växer sig starkare, gör måhända Doharundan betydelselös när väl förhandlingarna kan återupptas igen.
Det här borde leda till en grundlig ommöblering av WTO. Det är fullt möjligt att ha andra utgångspunkter för organisationen än avreglering av den globala handeln. Principer som rätten till mat, hållbar miljö m.m. kan mycket väl vara fundament för ett multilateralt handelssystem. Men för att en sådan ommöblering ska starta behövs antagligen först att man helt och hållet dödförklarar Doharundan.
Det här kan ha varit spiken i kistan för Doharundan. Visserligen var man uppenbarligen närmare en uppgörelse än någonsin, men de många grundstötningarna under rundans gång och det faktum att andra processer (bilaterala förhandlingar och utvecklingen i regionala block som ASEAN) växer sig starkare, gör måhända Doharundan betydelselös när väl förhandlingarna kan återupptas igen.
Det här borde leda till en grundlig ommöblering av WTO. Det är fullt möjligt att ha andra utgångspunkter för organisationen än avreglering av den globala handeln. Principer som rätten till mat, hållbar miljö m.m. kan mycket väl vara fundament för ett multilateralt handelssystem. Men för att en sådan ommöblering ska starta behövs antagligen först att man helt och hållet dödförklarar Doharundan.
Björling missar poängen i WTO-förhandlingarna
I dagens GP kommenterar handelsminister Ewa Björling förhnandlingarna på miniministermötet i WTO. Hon säger bl.a:
"- Flera länder sade sig fortfarande ha svårigheter på jordbrukssidan, men ingen satte stopp. Problemen finns snarare på industrisidan. Eftersom vi ger mycket på jordbruksdelen måste vi få igen det på industridelen".
Det är ju framförallt u-länderna som har offensiva intressen inom jordbruket. I-ländernas offensiva intressen ligger på industrisidan (handel med "vanliga" industrivaror). Vad Ewa Björling glömmer är att mandatet för de pågående förhandlingarna, inom den s.k. Doharundan, var att i första hand rätta till skevheter från den förra stora förhandlingsrundan som avslutades 1995. I den åtog sig i-länder att reformera sina jordbrukssektorer. Mot det löftet gick u-länderna med på långtgående patentregler, ett helt nytt avtal kring tjänstehandel, öppningar av sina marknader m.m. Med andra ord har u-länderna redan "betalat" för de förändringar inom jordbruket som nu ligger på förslag. Men jordbruksreformerna uteblev. Så vad Ewa Björling och de förhandlarna från de rika länderna egentligen föreslår när de vill ha kompensation inom industrisektorn mot eftergifter inom jordbruket, är att u-länderna betalar en gång till för något de redan har betalt tidigare.
Doharundan skulle bli en "utvecklingsrunda" med de fattigaste ländernas intressen högst på agendan. När man nu möjligen kan se en slutuppgörelse kan man konstatera att det är de rika länderna som ser ut att bli vinnarna. Återigen. De minskningar av en viss sorts subventioner till det egna jordbruket som finns föreslagna kan de förmodligen kompensera genom att göra om stöden till andra typer av stöd som tillåts inom WTO. I-ländernas sänkningar av handelshinder för jordbruksprodukter kompenseras mer än väl av de motsvarande tullsänkningar som u-länderna ska göra på industrisidan. Dessutom har i-länderna mycket att vinna inom tjänstehandeln ifall ett avtal sluts, liksom inom andra delar av förhandlingarna som än så länge inte varit lika kontroversiella som jordbruket och industrisektorn.
Världsbanken gjorde för något år sedan en bedömning av det som låg på bordet i förhandlingarna då. Den kom fram till att de flesta av WTOs medlemsländer skulle gynnas, men att i-länderna skulle kunna räkna hem de största vinsterna och för några länder i Afrika skulle nettoresultatet kunna bli en förlust. Några radikalt andra förslag har inte kommit fram sedan dess.
Inom några dagar vet vi hur utfallet blir.
"- Flera länder sade sig fortfarande ha svårigheter på jordbrukssidan, men ingen satte stopp. Problemen finns snarare på industrisidan. Eftersom vi ger mycket på jordbruksdelen måste vi få igen det på industridelen".
Det är ju framförallt u-länderna som har offensiva intressen inom jordbruket. I-ländernas offensiva intressen ligger på industrisidan (handel med "vanliga" industrivaror). Vad Ewa Björling glömmer är att mandatet för de pågående förhandlingarna, inom den s.k. Doharundan, var att i första hand rätta till skevheter från den förra stora förhandlingsrundan som avslutades 1995. I den åtog sig i-länder att reformera sina jordbrukssektorer. Mot det löftet gick u-länderna med på långtgående patentregler, ett helt nytt avtal kring tjänstehandel, öppningar av sina marknader m.m. Med andra ord har u-länderna redan "betalat" för de förändringar inom jordbruket som nu ligger på förslag. Men jordbruksreformerna uteblev. Så vad Ewa Björling och de förhandlarna från de rika länderna egentligen föreslår när de vill ha kompensation inom industrisektorn mot eftergifter inom jordbruket, är att u-länderna betalar en gång till för något de redan har betalt tidigare.
Doharundan skulle bli en "utvecklingsrunda" med de fattigaste ländernas intressen högst på agendan. När man nu möjligen kan se en slutuppgörelse kan man konstatera att det är de rika länderna som ser ut att bli vinnarna. Återigen. De minskningar av en viss sorts subventioner till det egna jordbruket som finns föreslagna kan de förmodligen kompensera genom att göra om stöden till andra typer av stöd som tillåts inom WTO. I-ländernas sänkningar av handelshinder för jordbruksprodukter kompenseras mer än väl av de motsvarande tullsänkningar som u-länderna ska göra på industrisidan. Dessutom har i-länderna mycket att vinna inom tjänstehandeln ifall ett avtal sluts, liksom inom andra delar av förhandlingarna som än så länge inte varit lika kontroversiella som jordbruket och industrisektorn.
Världsbanken gjorde för något år sedan en bedömning av det som låg på bordet i förhandlingarna då. Den kom fram till att de flesta av WTOs medlemsländer skulle gynnas, men att i-länderna skulle kunna räkna hem de största vinsterna och för några länder i Afrika skulle nettoresultatet kunna bli en förlust. Några radikalt andra förslag har inte kommit fram sedan dess.
Inom några dagar vet vi hur utfallet blir.
Kampen om världshandeln
Idag inleds ett "miniministermöte" i WTO. Detta ska en gång för alla lösa knutarna i den pågående förhandlingsrundan, Doharundan, tänker sig WTOs generalsekretarare Pascal Lamy. Planer på liknande ministermöte i juli har varit på tapeten de senaste åren. Alltid har de fallit på att motsättningarna inom rundan varit för stora för att det ska ha varit meningsfullt att kalla handelsministrarna till Geneve.
I stort är motsättningarna lika stora den här gången, men Lamy väljer ändå att bjuda in ett trettiotal ministrar från nyckelländer i förhandlingarna. Han spelar ett högt spel. Misslyckas mötet sänder det signalen att WTO misslyckas med att överbrygga motsättningar kring handel. Kanske blir det dödsstöten för hela organisationen. Å andra sidan kommer presidentbytet i USA till hösten liksom ny kommission inom EU och val i Indien nästa år att lägga en död hand över förhandlingarna för lång tid ifall man inte nu kommer överens om ramar som förhandlarna kan utgå ifrån när de ska börjar spika detaljer i det som ska bli ett nytt avtal. I slutet av veckan vet vi hur det gått.
Formellt handlar spelet om att komma fram till ett balanserat regelverk som åtminstone på lång sikt gynnar alla länder och inte minst de fattigaste. I realiteten handlar det om en kamp om herraväldet över världshandeln. Ändå sedan slutet av andra världskriget har västvärlden i stort sett styrt och ställt i världshandeln efter eget tycke. I varje fall när det gäller WTO och dess föregångare GATT-avtalet. Men på senare år har maktbalansen börjat förändras. Gryende ekonomiska stormakter som Kina och Indien, men också Brasilien, Sydafrika och andra, tolererar inte en världshandel styrd från USA och EU. Ryssland är på väg in, vilket förstås ytterligare kommer att förflytt maktbalanspunkten.
Det är mot den bakgrunden låsningarna i Doharundan ska ses. Alla väntar på att andra sidan ska blinka först i ett gigantiskt chicken race. EU och USA vill komma åt den konventionella varumarknaden i de expansiva ekonomierna. Brasilien med flera vill kapa åt sig fler andelar på den globala jordbruksmarknaden.
Skulle miniminstermötet misslyckas kommer man vara snabb att leta syndabock. Och det går förstås i ett slutskede alltid att säga att det var det eller det landet som till slut inte ville vara med på uppgörelsen. Men höjer man blicken något ligger ansvaret tungt på EU och USA. De har haft år på sig att reformera sina jorbruksmarknader i linje med vad de lovade i slutet på den förra stora förhandlingsrundan. Löften de negligerat samtidigt som u-länder levt upp till sina åtaganden.
Så är då WTO bra eller dåligt för u-länder? Det beror mycket på vad som till slut händer med den här förhandlingsrundan. Det är förstås bra att det över huvudtaget finns en internationell arena för att handskas med internationella handelskonflikter. Men regelverket är tiltat till västvärlr
I stort är motsättningarna lika stora den här gången, men Lamy väljer ändå att bjuda in ett trettiotal ministrar från nyckelländer i förhandlingarna. Han spelar ett högt spel. Misslyckas mötet sänder det signalen att WTO misslyckas med att överbrygga motsättningar kring handel. Kanske blir det dödsstöten för hela organisationen. Å andra sidan kommer presidentbytet i USA till hösten liksom ny kommission inom EU och val i Indien nästa år att lägga en död hand över förhandlingarna för lång tid ifall man inte nu kommer överens om ramar som förhandlarna kan utgå ifrån när de ska börjar spika detaljer i det som ska bli ett nytt avtal. I slutet av veckan vet vi hur det gått.
Formellt handlar spelet om att komma fram till ett balanserat regelverk som åtminstone på lång sikt gynnar alla länder och inte minst de fattigaste. I realiteten handlar det om en kamp om herraväldet över världshandeln. Ändå sedan slutet av andra världskriget har västvärlden i stort sett styrt och ställt i världshandeln efter eget tycke. I varje fall när det gäller WTO och dess föregångare GATT-avtalet. Men på senare år har maktbalansen börjat förändras. Gryende ekonomiska stormakter som Kina och Indien, men också Brasilien, Sydafrika och andra, tolererar inte en världshandel styrd från USA och EU. Ryssland är på väg in, vilket förstås ytterligare kommer att förflytt maktbalanspunkten.
Det är mot den bakgrunden låsningarna i Doharundan ska ses. Alla väntar på att andra sidan ska blinka först i ett gigantiskt chicken race. EU och USA vill komma åt den konventionella varumarknaden i de expansiva ekonomierna. Brasilien med flera vill kapa åt sig fler andelar på den globala jordbruksmarknaden.
Skulle miniminstermötet misslyckas kommer man vara snabb att leta syndabock. Och det går förstås i ett slutskede alltid att säga att det var det eller det landet som till slut inte ville vara med på uppgörelsen. Men höjer man blicken något ligger ansvaret tungt på EU och USA. De har haft år på sig att reformera sina jorbruksmarknader i linje med vad de lovade i slutet på den förra stora förhandlingsrundan. Löften de negligerat samtidigt som u-länder levt upp till sina åtaganden.
Så är då WTO bra eller dåligt för u-länder? Det beror mycket på vad som till slut händer med den här förhandlingsrundan. Det är förstås bra att det över huvudtaget finns en internationell arena för att handskas med internationella handelskonflikter. Men regelverket är tiltat till västvärlr
