Lars-Olof Karlsson

Dags att summera.

Mycket blev väl som förväntat; medlemsomröstning om EU-utträdet, beslut om arbetslivstrygghet men ändå med medborgarlön som en framtida vision, många seminarier jag hade velat gå på men inte hann. Det jag sett av mediabevakning tycker jag skiljer sig från hur media bevakat tidigare mp-kongresser. Alltid tidigare har man letat efter och lyft fram någon knäpp fråga som ska visa att vi fortfarande är rätt flummiga. De frågorna har förvisso också funnits här för dem som velat hitta, men den här gången har media valt att rapportera mer seriöst om det viktiga som hänt istället.

Ombuden verkar också generellt nöjda med kongressen. Hur påverkanstorgen fungerat - eller inte fungerat - finns det dock kritik kring. Utrymmet var för litet, punkerna för många på samma ställe, diskussionerna för ostrukturerade.

För mig personligen, som varit här i egenskap av observatör för internationella kommittén, har det varit frustrerande att inte kunna delta i diskussioner fullt ut och framförallt inte i beslutsfattandet. Men nu får jag åka hem till Göteborg och ta fajten där för att slopa utträdeskravet.

Media flockas kring Maria Wetterstrand, Carl Schlyter, Max Andersson - de som har en tydlig profil i frågan om att slopa kravet på utträde ur EU. (Hoppas pressen också hittar några andra frågor att rapportera om.) Påverkanstorget är för litet, folk som vill diskutera får inte plats. Diskussionen senare i plenum blir lite av en antiklimax; både Maria och Carl verkar nervösa i sina inledningsanföranden. Det gäller ju att både dra upp skiljelinjen och samtidigt visa att man i sakkritiken mot EU är väldigt ense.

Övriga talare upprepar snart redan givna argument; å ena sidan att EU inte förbättrats på någon av de punkter som partiet kritisera organisationen för och därför ska vi ha utträdeskravet kvar, och å andra sidan att hur bra eller dåligt EU än är så är det den organisation som finns för det europeiska politiska samarbetet; vi får gilla läget och göra det bästa möjliga.

Annars är nyheten här att rättvis handel-företaget Dem collective fick Kongresspriset. Representanterna för företaget satt med på Internationella Kommitténs första seminarium; om hur vi som politiker bäst kan stödja rättvis handel-rörelsen. En del av diskussion handlade om prisskillnaden mellan rättvis handel-produkter och konventionellt producerade varor. Annika Axelsson, en av grundarna av Dem collective, finner sig något förvånat konstaterande att "det är för dyrt att köpa billigt". Och med det vill hon säga att när en t-shirt kostar 49:90 så har det förekommit rovdrift någonstans i världen. Konsekvenserna av den rovdriften kommer en gång att slå tillbaka på oss som idag drar nytta av den billiga arbetskraften.

En av utställarna är Vattenfall. Lite vågat, kan man tycka, med tanke på kritiken det företaget dragit på sig kring kolkraftproduktionen i Tyskland. Uppenbarligen har de bestämt sig för att ta tjuren vid hornen. De har ett tufft jobb att övertyga kongressdeltagarna.

Gårdagen var en lång dags färd mot något slags konsensus. På scen, tre olika paneler som tog upp biologisk mångfald, hållbara städer samt framtiden för Global Greens. Vid sidan av, förhandlingar i smågrupper kring deklarationerna som tas nu idag. Mot kvällen hade det blivit konsensus kring post Koyto-deklarationen, biologisk mångfald och framtiden för Global Greens. Den senare säkerligen efter starka uppmaningar inte - minst från Per Gahrton - under panelen tidigare att européerna skulle släppa sina tveksamheter kring Australiens förslag. återstod 21-punktsprogrammet.

En rad workshops betades också av under eftermiddagen. Några med direkt koppling till deklarationerna, andra helt fristående. Från en av de fristående kom partisekreterare Börjesson ut helt strålande. Den som gett henne det breda leendet var Jim Harris, f.d. ledare för de kanadensiska gröna. Upplärd av Al Gore hade han pratat om kampanjande. Högst en fjärdedel negativt, resten måste vara lösningar och framtidshopp, var hans budskap. Och:
- Vi måste rädda den här planeten för det är den enda som har choklad.

Under förmiddag idag klubbades så alla deklarationerna, tillsammans med tre resolutioner: om Ingrid Betancourt, kärnkraft och Tibet. Till resolutionen om Tibet hade det tibetanska ungdomspartiet föreslagit ett tillägg som skärpte skrivningen om självständighet. Det tillägget röstades dock ned med argumentet att det skulle gå utöver vad Dalai Lama föreslår och att ungdomspartiet inte förespråkar icke-våld.

Så vad har den här kongressen gett då? För mig i alla fall en känsla av att en spretig rörelse håller på att hitta strukturer och gemensam kraft. Trots att de gröna i många länder inte är fullödiga partier ännu, och att det i majoriteten av världens länder fortfarande inte finns någon grön representation, så är vi en växande rörelse med svar på dagens och framtidens problem som skiljer sig radikalt från andra partiers. Möjligen är vi också på väg att formulera en en gemensam grön ideologi. De inslagen var för mig de mest givande här. Jag tror att en formulerad ideologi behövs för att hålla ihop rörelsen och för att inte vattna ur vårt budskap när nu fler och fler partier börjar komma i en situation där de kan förhandla maktpositioner. Eller som Per Gahrton uttryckte det:
- För att uppnå något måste man kompromissa. Men vi måste akta oss för att kompromissa så mycket så att när vi väl har makten då har vi också kompromissat bort våra grundvärderingar.

Framme på scenen har det under hela kongressen stått två lådor med solrosor. Kanske är det för att jag själv är småbarnsförälder, men de har fått mig att tänka på yrvakna, pliriga, nyfikna och bångstyriga små barn på väg att kravla iväg. Bättre symbol för ett framtidsparti kan jag inte tänka mig. Fast nu på slutet börjar dom också bli lite sömniga.

Längsta applåderna igår fick Ingrid Betancourt. En gripande dedikation av hela kongressen till henne, och en innerlig önskan att hon ska släppas ur fångenskapen, inledde dagen. Hennes man Juan Carlos le Compte talade, liksom Luis Eladio - en f.d. medfånge och den som senast träffat Ingrid Betancourt. Dedikationen avslutades med ett filmat tal av Ingrid Betancourt från den första Global Greens Congress i Canberra för sju år sedan. Hennes budskap då var att vi måste våga vara djärva och sikta mot makten, inte bara vara varningsklockor eller stödpartier.

- Det första kriget att vinna i den kampen är över vår egen skeptisism, sa hon.

Den visionen återklingade hos andra talare, som de kanadensiska grönas ordförande Elizabeth May när klimatkrisen debatterades. Utmaningarna vi står inför är enorma och inga andra partier än vi vill riktigt se det, menade hon. Om stora isar i Antarktis och på Grönland smälter kan havsvattennivån stiga med upp till 10 meter. Golfströmmen är redan påverkad och enligt henne pekade försvarsmakten i USA ut detta som ett större hot mot säkerheten än terrorism. Fast den rapporten fick förstås inget större genomslag i USAs politik...

- Vi måste göra det omöjliga för att undvika det otänkbara. Låt andra partier ägna sig åt det möjliga, var hennes sammanfattning.

Fyra huvuddeklaration ska antas på kongressen; en om klimatkrisen med förslag på hur fortsättningen efter Kyoto-protokollet ska se ut, en lista med de Grönas prioriteringar i det tjugoförsta århundradet ("21 points for the 21st century"), en om hållbara städer och en om framtiden för Global Greens. Av dessa är det 21-punktsprogrammet och framtiden för Global Greens som debatteras mest. Men texten om post-Kyoto kan också komma att bli en stridsfråga. När frågan var uppe i plenum beklagade Rebecca Harms från de tyska Gröna att man inte kunnat enas i eftermiddagens work shop. Hon ville fokusera texten på energibesparingar - det är så vi snabbast och enklast kan åstadkomma stora reduktioner av utsläpp. Peter Eriksson vill istället priotera åtgärder som bryter oljeberoendet, bl.a. genom att strypa investeringar i oljesektorn och att göra det dyrare redan att pumpa upp oljan.

Så är då själva kongressen igång. Med organisatoriskt strul här och var, men i alla fall igång.

Förspelet igår var ett dagslångt seminarium arrangerat av Heinrich Böll foundation, där bl.a. en panel handlade om "The Greens world wide" i vilken Per Garthons inslag var att presentera Cogitos nya bok "Is there a need for a green ideology?".

Det som annars ser ut att bli den stora frågan är hur Global Greens ska vara organiserat i framtiden. Koordinationskommittén, där bl.a. Eva Goës ingår, jobbar häcken av sig och vill ha ett mer permanent sekretariat som stöd. Australienska gröna har också lagt ett förslag om ett sådant och samtidigt erbjudit sig att husera detsamma. Men det kommer förstås att kosta. Och vilken roll ska egentligen sekretariatet ha?

På ett möte med de europeiska gröna gick meningarna om Australiens förslag isär. Alla var i. och för sig eniga om att det behövs förändring, men frågan var hur fort man ska gå fram. Tyska och belgiska gröna argumenterade att det här inte har diskuterats på nationell nivån någonstans i den gröna rörelsen. De har ett motförslag som går ut på att Koordinationskommittén ska ta fram ett mer utarbetat förslag efter kongressen som man sedan skulle kunna ta beslut om i en slags konsultationsrunda. I deras tidsperspektiv skulle ett beslut kunna vara på plats inom ett och ett halvt år. Andra är mer otåliga och vill att kongressen ska ta ett mer konkret beslut här och nu för att inte tappa tid.

I kongresslobbyn presenterar sig en rad olika organisationer och företag. I ett av båsen hittade vi Fernanda F. Bandeira de Mello från delstaten Sao Paulos miljösekretariat. Hon visade en PP-presentation som tyska miljöministern ska få sig till livs när han besöker Sao Paulo idag, och som beskriver det program delstaten har för att komma till rätta med miljö- och arbetsproblematiken kring etanolproduktionen. Rätt så ambitiöst, också vad gäller hur det ska övervakas när det väl är på plats. Här fick vi också lära oss att anledningen till varför bolagen bränner sockerrören innan de skördas inte bara beror på att man vill ha bort ormar och insekter. Nej, i första hand är det för att få ut mer energi på ett billigt sätt. I processen att göra etanol kokar man nämligen sockerrören för att öka utfällningen av socker. Att bränna rören direkt på fälten har samma funktion.

I efterminglet på kvällen fick jag tagit tag i Alfredo Sirkis från Partido Verde (de Gröna) i Brasilien, för att höra partiets inställning till etanol.

- Matkrisen i världen är inte sockeretanolens fel utan framförallt att man gör etanol av majs, inledde han.

Men enligt honom ser partiet visst risker med att expansionen av sockerrör trycker upp andra grödor och boskapsuppfödning in i Amazonasreservat. Likaså höll han med om problemen med förlorad biodiversitet när monokulturer breder ut sig och att arbetsförhållandena på sockerfälten måste förbättras.

- Men detta har regeringen program för. Det går att begränsa sockerrörens expansion. Och vi ska förstås aldrig inbilla oss att Brasilien kan täcka hela världens behov av etanol.

Att expansionen skulle ta mark i anspråk som annars kunde utnyttjas till landreform, som MST vill, avfärdade han som skitsnack.

- Landreform var aktuellt på 80-talet. Nu ser situationen helt annorlunda ut. Folk flyttar inte till städerna för att det inte har mark, utan för att de vill bo i städer istället, menade Alfredo Sirkis.

- Vad MST gör är att locka folk till slumstäder på landet, där de ockuperar mark utan att ha någon riktig plan för produktionen. De kan hålla på enbart därför att Lula behöver stöd från socialistiska partier.

Å andra sidan nämnde Ulrike Lunacek, talesperson för European Green Party, i sitt anförande när kongressen inleddes etanolen specifikt som en orsak till de höga världsmarknadspriserna på mat. De gröna i EU-parlamentet driver en kampanj på temat "food not fuel". Likaså lär kanadensiska gröna vara negativa till etanol. Så det verkar inte finnas en gemensam hållning inom de gröna världen.

/LOK

Ribeirao Preto är etanolens Mekka i Brasilien. Vi kommer dit efter tre timmars bilfärd kantad av oändliga sockerrörsfält, endast här och var uppbrutna av citrus- och eucalyptusodlingar. Mitt i hjärtat av allt detta som MST (de landlösa lantarbetarnas organisatoin) arbetar mot, har de lyckats etablera en bosättning*. Bosättningen är nu en symbol för hela MST och försörjer 6 000 personer med mat.

Inte långt från bosättningen ligger MSTs regional träningscenter, i lokaliteter där en kyrklig organisation inom befrielseteologin tidigare drev rehabilitering av missbrukare. Organisationen samarbetar nu med MST. Här träffar vi Kelly från den regionala MST-ledningen.

- Av all mark häromkring används idag 99% till agro-business, säger hon. Det är en av de bördigaste delarna av hela Brasilien och skulle lätt kunna vara självförsörjande på mat. Men istället måste man idag importera 80% av all mat från andra delar av landet.

Ägarkoncentrationen och den hårda exploateringen av jorden för exportgrödor bryter mot en fundamental lag kring jordegendom, menar Kelly. Enligt konstitutionen ska mark "uppfylla sin sociala funktion"; d.v.s. varar produktiv, utnyttjas i respekt för miljö och arbetslagar samt "harmonisera relationen mellan jordägare och arbetare". Agro-business går på tvärs mot detta. Kelly exemplifierar.

- Aqüifero Guarami (den enorma grundvattenreservoaren i södra Brasilien) går i dagen här. Studier visar både att vattnet är förorenat av agro-industrierna och att grundvattennivå sjunker.

- Lagen säger att i den här regionen måste alla jordägare reservera minst 20% av marken för skog. Det når man inte upp till och tvärtom fortsätter avskogningen.

- Innan man skördar sockerrören bränner man fälten för att få bort ormar, skorpioner och insekter. Vetenskapliga studier visar att dammet efter bränningen orsakar cancer.

- Fickor av fattigdom genererar slum. Av stadens 700 000 invånare är 80 000 tillfälliga sockerrörsarbetare som bor i slumområden.

- Flera av företagen har stora lån från staten. Lån som aldrig betalas av. Med andra ord går industrierna runt p.g.a. enorma statliga subventioner.

- Under de senaste åren har 21 sockerrörsarbetare dött av ren utmattning.

- Arbetsmarknadsdepartementet (Ministry of labour) har en lång lista över rent slavarbete i regionen. Faktum är att när slaveriet avskaffades 1882 räknade man med att en arbetare var produktiv i genomsnitt i 20 år. Sockerrörsarbetarna idag "håller" inte mer än 12 år.

Å andra sidan konstaterar Kelly att 70% av allt skördearbeta sköts maskinellt numera. Kanske håller maskinerna på att ta över arbetet i vilket fall som helst.

Efter träningscentret forsätter vi ut till först en camp där man bara alldeles nyligen fått laglig rätt till marken och sedan till bosättningen. Människorna här berättar om eländet de levde i som sockerrörsarbetare och hur livet nu fortfarande är fattigt men så mycket ljusare i självtilliten som egen ägd mark ger ochi gemenskapen med de andra familjerna.

* När MST ockuperar mark stöder man sig på en jordreformslag som aldrig har fått någon riktig praktisk verkan. Ockupationer betecknar de som en "camp" så länge man inte ännu har fått laglig rätt till marken. När domslutet kommer och lagfarten är deras, övergår "campen" till en "bosättning" och man börjar bygga upp sitt gemensamma jordbrukarsamhälle på allvar.