Klarar vi att tänka om kring bistånd?
Du lägger din tjuga i biståndsbössan. Lite senare läser du annonsen med ett leende barn framför skolan i det fattiga landet. Tack Sverige för att jag får utbilda mig. Du känner dig nöjd.
Så är synen på svenskt biståndsarbete. Så är det vi vill ha det; pengar kanaliserade via ideella organisationer direkt från givare till ett konkret projekt.
Men inte så längre. Sedan några år tillbaka håller givarländer alltmer på att samordna sitt bistånd. Färre aktörer ska verka i ett och samma land, så att det blir enklare för landets myndigheter att hantera alla kontakter med givarna och alla småprojekt. Mer av biståndspengarna ska gå direkt in i mottagarländernas budget och hanteras via deras egna system. Samtidigt tar mottagarländerna på sig att höja kvalitén i förvaltningarna.
Den här utvecklingen är bra. Det innebär att mottagarländerna får mer kontroll över sin egen utveckling. Men klarar vi i Väst av den mentala omställning som det här innebär? Det är inte längre vi som, i vår storsinthet, delar med oss av rikedomar och kunskaper till mindre vetande. Utan nu är det istället de fattiga som kräver sin rätt till utveckling och sin rätt att själva bestämma över vilken utveckling. Vårt ansvar är att bidra med resurser.
Naggas biståndsviljan i kanten då? Det hoppas jag inte. Men det kommer att krävas en stor informationsinsats för att få svenska folket att inse det positiva i det som sker nu.
Så är synen på svenskt biståndsarbete. Så är det vi vill ha det; pengar kanaliserade via ideella organisationer direkt från givare till ett konkret projekt.
Men inte så längre. Sedan några år tillbaka håller givarländer alltmer på att samordna sitt bistånd. Färre aktörer ska verka i ett och samma land, så att det blir enklare för landets myndigheter att hantera alla kontakter med givarna och alla småprojekt. Mer av biståndspengarna ska gå direkt in i mottagarländernas budget och hanteras via deras egna system. Samtidigt tar mottagarländerna på sig att höja kvalitén i förvaltningarna.
Den här utvecklingen är bra. Det innebär att mottagarländerna får mer kontroll över sin egen utveckling. Men klarar vi i Väst av den mentala omställning som det här innebär? Det är inte längre vi som, i vår storsinthet, delar med oss av rikedomar och kunskaper till mindre vetande. Utan nu är det istället de fattiga som kräver sin rätt till utveckling och sin rätt att själva bestämma över vilken utveckling. Vårt ansvar är att bidra med resurser.
Naggas biståndsviljan i kanten då? Det hoppas jag inte. Men det kommer att krävas en stor informationsinsats för att få svenska folket att inse det positiva i det som sker nu.
Kina=samarbetspart, EU=kolonisatör?
Sitter på ett seminarium under ESF om EPA: de frihandelsavtal som EU håller på att förhandla med bl.a. en rad afrikanska länder. Dot Keet från African Trade Network sparar inte på svadan. Det EU gör är inget annat än nykolonialism, menar hon. Kritiken känns igen. Hon har inte ändrat vare sig ståndpunkter eller retorik sedan jag hörde henne sist. Ändå; det som saknas i hennes presentation är lika detaljerade förslag på alternativ som den skarpa kritik hon levererar.
Men en poäng är viktig att ta med sig. När EU förhandlar med de afrikanska länderna är det förvisso för att säkra råvarutillgångar, men lika mycket att skaffa sig kontroll över nya marknader. Det är förstås en slags nykolonialism.Kinas ambitioner på den afrikanska kontinenten har hittills inskränkt sig till att få tillgång till råvaror. Och där EU kommer med en "vi-vet-bäst-vad-som-krävs-för-er-utveckling"-attityd, kan Kina förhandla utifrån en position av jämlikar, u-länder som förstår varandras problem.
Sverige har ett ansvar i att pressa EU-kommissionen till en förändrad attityd i förhandlingarna.
Men en poäng är viktig att ta med sig. När EU förhandlar med de afrikanska länderna är det förvisso för att säkra råvarutillgångar, men lika mycket att skaffa sig kontroll över nya marknader. Det är förstås en slags nykolonialism.Kinas ambitioner på den afrikanska kontinenten har hittills inskränkt sig till att få tillgång till råvaror. Och där EU kommer med en "vi-vet-bäst-vad-som-krävs-för-er-utveckling"-attityd, kan Kina förhandla utifrån en position av jämlikar, u-länder som förstår varandras problem.
Sverige har ett ansvar i att pressa EU-kommissionen till en förändrad attityd i förhandlingarna.
ESF: paraden en partipolitisk historia
Greenpeace, Amnesty, Framtidsjorden, Project Africa, FIAN, Naturskyddsföreningen, Afrikagrupperna, Lunds universitet... Runt seminarierna på European Social Forum i Malmö kryllar det av ideella organisationer. Det är ju också främst dessa som såväl det Världssociala Forumet som de regionala forumen är till för.
Men vart tog de vägen under paraden på lördagen? Den dominerades istället av politiska partier. Jag själv gick förstås som representant för Miljöpartiet. Annars är det mest vänsterpartier: marxist-leninister, maoister - you name it. Det ger en skev bild av forumen som från början var tänkta som mötesplats för alla dem som inte har möjlighet att representeras i maktkorridorer.
Detta sagt är det ändå uppmuntrande att se såväl LO som socialdemokratiska partiet med i marschen. Ilma Reepalu som en frontfigur. Detta måste vara ett trendbrott. Arbetarrörelsen har mig veterligen aldrig tidigare velat delta aktivt i forumen. Välkomna in i matchen!
Men vart tog de vägen under paraden på lördagen? Den dominerades istället av politiska partier. Jag själv gick förstås som representant för Miljöpartiet. Annars är det mest vänsterpartier: marxist-leninister, maoister - you name it. Det ger en skev bild av forumen som från början var tänkta som mötesplats för alla dem som inte har möjlighet att representeras i maktkorridorer.
Detta sagt är det ändå uppmuntrande att se såväl LO som socialdemokratiska partiet med i marschen. Ilma Reepalu som en frontfigur. Detta måste vara ett trendbrott. Arbetarrörelsen har mig veterligen aldrig tidigare velat delta aktivt i forumen. Välkomna in i matchen!
Kina - en utväg för Afrika?
Konflikt i P1 i lördags handlade om Kinas och Indiens inbrytningar på den Afrikanska kontinenten. Uppvaktningen från de här växande ekonomierna gör att afrikanska ledare inte längre behöver stå med mössan i hand och be storebror Europa om bistånd och handelsmöjligheter. Samtidigt beter sig knappast kinesiska storföretag ett dugg bättre än europeiska i Afrika.
För den fattige arbetarna kan det vara som pest eller kolera. För ledarna i de afrikanska länderna är inviterna österifrån välkomna. Bara att ha valmöjligheten ger förstås en starkare förhandlingssits gentemot andra länder. Handel Syd-Syd sker också på mer jämlika villkor än Nord-Syd.
Hur ska man tycka om det här ur ett grönt perspektiv? Generellt menar jag att man ska ha en positiv inställning till att Kina och Indien flyttar fram positionerna i Afrika. Men liksom i bedömningen av EUs handelsavtal och våra företags agerande där, måste de nya aktörerna granskas utifrån i vilken mån de bidrar till fattigdomsbekämpning och att utvecklingen går i en mer hållbar riktning. Än så länge är det för tidigt att dra några slutsatser om det.
Däremot skulle EU redan nu kunna stärka sina aktier på kontinenten genom att förändra mandatet för de s.k. EPA-förhandlingarna, om mer frihandel mellan EU och Afrika bl.a. De länder i Afrika som berörs är tidigare kolonier och har haft en gräddfil in på den europeiska marknaden. Men det gillar inte WTO vars grundpelare är att alla ska behandlas lika. Genom EPA-förhandlingarna ska gräddfilerna tas bort. Så långt är det väl okej. Men EU har tagit WTO-kravet som förevändning för att driva en rad krav som går utöver vad WTO begär. Krav som de Afrikanska länderna stridit emot med näbbar och klor. En omsvängning av EU skulle göra atmosfären i förhandlingarna bättre - och EUs ställning starkare.
För den fattige arbetarna kan det vara som pest eller kolera. För ledarna i de afrikanska länderna är inviterna österifrån välkomna. Bara att ha valmöjligheten ger förstås en starkare förhandlingssits gentemot andra länder. Handel Syd-Syd sker också på mer jämlika villkor än Nord-Syd.
Hur ska man tycka om det här ur ett grönt perspektiv? Generellt menar jag att man ska ha en positiv inställning till att Kina och Indien flyttar fram positionerna i Afrika. Men liksom i bedömningen av EUs handelsavtal och våra företags agerande där, måste de nya aktörerna granskas utifrån i vilken mån de bidrar till fattigdomsbekämpning och att utvecklingen går i en mer hållbar riktning. Än så länge är det för tidigt att dra några slutsatser om det.
Däremot skulle EU redan nu kunna stärka sina aktier på kontinenten genom att förändra mandatet för de s.k. EPA-förhandlingarna, om mer frihandel mellan EU och Afrika bl.a. De länder i Afrika som berörs är tidigare kolonier och har haft en gräddfil in på den europeiska marknaden. Men det gillar inte WTO vars grundpelare är att alla ska behandlas lika. Genom EPA-förhandlingarna ska gräddfilerna tas bort. Så långt är det väl okej. Men EU har tagit WTO-kravet som förevändning för att driva en rad krav som går utöver vad WTO begär. Krav som de Afrikanska länderna stridit emot med näbbar och klor. En omsvängning av EU skulle göra atmosfären i förhandlingarna bättre - och EUs ställning starkare.
EU - den eviga frågan?
Två intryck från debatten mellan Peter Eriksson och Ulf Holm igår; först kvinnan som berättar om enigheten och engagemanget de upplevt i motståndsrörelsen om kärnkraft och mot EU, sedan killen - ny i partiet - som förklarar att han gått med för miljöfrågornas skull, inte EU-frågan.
Är det så att nyare (och yngre) medlemmar lever med EU som en realitet? Därför står de också något frågande inför den glöd som utträdeskravsanhängare debatterar frågan. Jag har inga undersökningar som säger att det är så, men tycker det stämmer med den verklighet jag har runt om mig.
Debatten var bra. Vi diskuterar frågan med respekt för varandra. Samtidigt, som en annan kommenterade, känns argumenten igen alltsedan EU-folkomröstningen; påverkar vi mer genom att stå utanför och gå före i viktiga frågor, eller genom att påverkar beslut inifrån? Det är för mig den svåra frågan, men fortfarande menar jag att exemplets makt är större i retoriken än i realpolitiken. Och det räcker inte med att Sverige blir hållbart för att utvecklingen ska gynnas för de fattigaste i världen - vi måste också påverka andra länder i den rika världen att ställa om.
Det tredje alternativet, att använda Europarådet och andra organisationer som arena för de nödvändiga politiska besluten, är för mig inte realistiskt. OSSE undantaget. Men OSSE har också en helt specifik uppgift att fylla.
Hur det än går i omröstningen lär inte frågan vara avgjord med det. EU-debatten har blossat upp internt med lite ojämna mellanrum. Det visar på hur olika vi ser på unionen. Det här är en oenighet vi måste leva med. Blir det ett nej i omröstningen signalerade det dock möjligen att balanspunkten håller på att förskjutas.
Är det så att nyare (och yngre) medlemmar lever med EU som en realitet? Därför står de också något frågande inför den glöd som utträdeskravsanhängare debatterar frågan. Jag har inga undersökningar som säger att det är så, men tycker det stämmer med den verklighet jag har runt om mig.
Debatten var bra. Vi diskuterar frågan med respekt för varandra. Samtidigt, som en annan kommenterade, känns argumenten igen alltsedan EU-folkomröstningen; påverkar vi mer genom att stå utanför och gå före i viktiga frågor, eller genom att påverkar beslut inifrån? Det är för mig den svåra frågan, men fortfarande menar jag att exemplets makt är större i retoriken än i realpolitiken. Och det räcker inte med att Sverige blir hållbart för att utvecklingen ska gynnas för de fattigaste i världen - vi måste också påverka andra länder i den rika världen att ställa om.
Det tredje alternativet, att använda Europarådet och andra organisationer som arena för de nödvändiga politiska besluten, är för mig inte realistiskt. OSSE undantaget. Men OSSE har också en helt specifik uppgift att fylla.
Hur det än går i omröstningen lär inte frågan vara avgjord med det. EU-debatten har blossat upp internt med lite ojämna mellanrum. Det visar på hur olika vi ser på unionen. Det här är en oenighet vi måste leva med. Blir det ett nej i omröstningen signalerade det dock möjligen att balanspunkten håller på att förskjutas.
