Bekämpa korruptionen - men behåll biståndsnivån
Gunilla Carlsson i Ekot idag; en utredare får hundra dagar på sig för att presentera tio konrekta förslag på hur korruptionen i biståndet kan minska. Det är bra att hon ger sig på korruptionen. Det behövs mer resurser till de fattiga i världen för att de ska få hjälp med att lyfta sig ur fattigdomen. Korruption är stöld av resuser till dem.
Men risken med hennes utstpel är att hon spär på dels en negativ bild av biståndet ("allt går bara ner i korrupta ledares fickor") dels att det finns enkla lösningar på komplicerade problem. I Ekot presenterade hon dessutom utredningsuppdraget som något unikt nytt i svensk biståndspolitik. Som om ingen hade arbetat med att bekämpa korruption tidigare. Som om Sida skickar ut pengar utan att göra grundliga analyser om mottagarnas kapacitet att hantera resurserna på rätt sätt. Som om det aldrig görs uppföljningar och utvärderingar.
Men detta vet förstås Gunilla Carlsson. Så varför detta utspel? Jo, med detta och andra uttalanden tonar alltmer en otålig minister fram, frustrerad över att det inte går att driva politik i fattiga länder på samma sätt som här. Det är förstås lovvärt att hon vill se resultat. Men tar man ägandeskapet i biståndet på allvar - att bistånd fungerar bäst om det sker på de fattigas villkor och utifrån deras uttalade behov - så behöver man också bemanna sig med ett stort mått ödmjukt tålamod över att förändringsprocesser måste få gå i sin egen takt. Det finns inga enkla lösningar på komplicerade problem.
Att förankringsprocesser är lika nödvändiga som tidsödande beskrivs exempelvis föredömligt i boken Sharing Power - learning by doing in co-management of natural resources throughout the world. I den har en handfull personer med mångårig erfarenhet av utvecklingsarbete som representanter för tunga internationella bistånds- och miljöorganisationer samlat exempel från hela världen på hur verkligt bestående förändringar kommit till stånd när ansvaret och resurserna lagts i händerna på dem som stått närmast att förvalta en given naturresurs. Att ge tid för förankring går som ett mantra genom hela boken.
Det oroande i Gunilla Carlssons utspel är inte att hon vill se resultat. Det oroande är att hon alltmer verkar vilja ta över ägandeskapet över utvecklingsprocesserna från de fattiga som insatserna ska hjälpa. Ett tassande nära gränsen till nykolonialism. Dessutom är det uppenbart att populister i dagens Sverige som egentligen tycker att de fattiga får klara sig själva får såar av vatten på sina kvarnar med hennes utspel.
Men risken med hennes utstpel är att hon spär på dels en negativ bild av biståndet ("allt går bara ner i korrupta ledares fickor") dels att det finns enkla lösningar på komplicerade problem. I Ekot presenterade hon dessutom utredningsuppdraget som något unikt nytt i svensk biståndspolitik. Som om ingen hade arbetat med att bekämpa korruption tidigare. Som om Sida skickar ut pengar utan att göra grundliga analyser om mottagarnas kapacitet att hantera resurserna på rätt sätt. Som om det aldrig görs uppföljningar och utvärderingar.
Men detta vet förstås Gunilla Carlsson. Så varför detta utspel? Jo, med detta och andra uttalanden tonar alltmer en otålig minister fram, frustrerad över att det inte går att driva politik i fattiga länder på samma sätt som här. Det är förstås lovvärt att hon vill se resultat. Men tar man ägandeskapet i biståndet på allvar - att bistånd fungerar bäst om det sker på de fattigas villkor och utifrån deras uttalade behov - så behöver man också bemanna sig med ett stort mått ödmjukt tålamod över att förändringsprocesser måste få gå i sin egen takt. Det finns inga enkla lösningar på komplicerade problem.
Att förankringsprocesser är lika nödvändiga som tidsödande beskrivs exempelvis föredömligt i boken Sharing Power - learning by doing in co-management of natural resources throughout the world. I den har en handfull personer med mångårig erfarenhet av utvecklingsarbete som representanter för tunga internationella bistånds- och miljöorganisationer samlat exempel från hela världen på hur verkligt bestående förändringar kommit till stånd när ansvaret och resurserna lagts i händerna på dem som stått närmast att förvalta en given naturresurs. Att ge tid för förankring går som ett mantra genom hela boken.
Det oroande i Gunilla Carlssons utspel är inte att hon vill se resultat. Det oroande är att hon alltmer verkar vilja ta över ägandeskapet över utvecklingsprocesserna från de fattiga som insatserna ska hjälpa. Ett tassande nära gränsen till nykolonialism. Dessutom är det uppenbart att populister i dagens Sverige som egentligen tycker att de fattiga får klara sig själva får såar av vatten på sina kvarnar med hennes utspel.
Lägret är slut - dags att planera aktiviteter hemma
Miljöpartiet får dryga 10% i valet nästa år. Kärnkraften är avvecklad 2025 och svensk trupp i Afghanistan blir het fråga under hösten. I alla fall om man får tro den panel som svarade på fem snabba frågor när det internationella sommarlägret rundades av igår.
Dessförrinnan hade våra gäster från Palestina gett en gripande skildring av den apartheid som de lever under idag. Enligt PS-ledamoten Akko Karlsson vill deras parti att vi från väst kommer och hjälper dem med olivskörden fram i oktober - en symbolhandling mot den israeliska ockupationen så god som någon.
Klimatmötet i Köpenhamn i december blir en nedslående historia, om Richard Warlenius spår rätt. Han har just slutfört en rapport för Cogito om förhandlingsspelet så här långt. Inget avtal alls vore bättre, ansåg han, än ytterligare en fluffig överenskommelse till föga förpliktigande. Vilket ändå kanske är det mest sannolika utfallet.
Miljöpartiets talesperson i genderfrågor, Esabelle Dingizian och Jämställdhetskommitténs koordinator Linnea Engström lade ett genderperspektiv på utvecklingsfrågorna. Kvinnors situation i världen blir bättre, men det går väldigt långsamt. Kvoter hjälper.
Så här på slutet radades också idéer om vad man kan göra lokalt för att lyfta olika frågor. Klimataktion informerade om vad de gör, främst i Stockholm. Med inspiration från Tupperware kör de "klimatpartyn". Seniorerna håller på att ta fram ett "klimatkärring-kit". Offentliga samlingar varje vecka ska påminna gemene man om nedräkningen till COP15. Mer finns på deras hemsida. FIAN Sveriges ordförande Lena Klevenås tipsade om aktioner under Världshungerdagen, 16 oktober. Man kan bli ambassadör för kampanjen Face It Act Now genom att ladda upp sin bild tillsammans med en uppmaning på kampanjsidan.
Dessförrinnan hade våra gäster från Palestina gett en gripande skildring av den apartheid som de lever under idag. Enligt PS-ledamoten Akko Karlsson vill deras parti att vi från väst kommer och hjälper dem med olivskörden fram i oktober - en symbolhandling mot den israeliska ockupationen så god som någon.
Klimatmötet i Köpenhamn i december blir en nedslående historia, om Richard Warlenius spår rätt. Han har just slutfört en rapport för Cogito om förhandlingsspelet så här långt. Inget avtal alls vore bättre, ansåg han, än ytterligare en fluffig överenskommelse till föga förpliktigande. Vilket ändå kanske är det mest sannolika utfallet.
Miljöpartiets talesperson i genderfrågor, Esabelle Dingizian och Jämställdhetskommitténs koordinator Linnea Engström lade ett genderperspektiv på utvecklingsfrågorna. Kvinnors situation i världen blir bättre, men det går väldigt långsamt. Kvoter hjälper.
Så här på slutet radades också idéer om vad man kan göra lokalt för att lyfta olika frågor. Klimataktion informerade om vad de gör, främst i Stockholm. Med inspiration från Tupperware kör de "klimatpartyn". Seniorerna håller på att ta fram ett "klimatkärring-kit". Offentliga samlingar varje vecka ska påminna gemene man om nedräkningen till COP15. Mer finns på deras hemsida. FIAN Sveriges ordförande Lena Klevenås tipsade om aktioner under Världshungerdagen, 16 oktober. Man kan bli ambassadör för kampanjen Face It Act Now genom att ladda upp sin bild tillsammans med en uppmaning på kampanjsidan.
En Green New Deal - vad är det?
Dag två på sommarlägret dominerades av Green New Deal och reformering av Bretton Woods-institutionerna (IMF och Världsbanken). Många har tagit upp tråden från den gröna rörelsen om en ny, grön, giv i Roosevelts anda. Men man menar lite olika med vad en sådan egentligen ska innehålla. Carl Schlyter beskrev vad de gröna partierna vill med en Green New Deal. Främst förstås massiva investeringar i ny infrastruktur, inte minst energisektorn. Här ligger Sverige och EU hopplöst efter. Såväl Sydkorea som Kina, USA och andra länder satsar långt mer av sina stimulanspaket på ny förnyelsebar energi och andra gröna sektorer än vad vi gör.
Detta är ändå en del som återkommer också i många andras förslag. Mer kontroversiellt är de grönas krav på reglering av finansmarknader. Inte minst handlar det om olika åtgärder för att förmå banker att bli mindre riskbenägna. Här skiljer vi ut oss mot andras versioner av en Green New Deal. Läsa mer kan man göra på EGPs hemsida.
Den ekonomiska krisen är ett gyllene tillfälle att reformera IMF och Världsbanken. Men tyvärr kanske tillfället redan är på väg att glida oss ur händerna nu när krismedvetandet börjar sjunka tillbaka igen och kurvorna svagt pekar uppåt på nytt. Men det finns mycket att göra, menade Sven Elander som arbetar med de här frågorna på Forum Syd. Röstsystemet i de båda finansinstitutionerna måste göras om så att u-länder får mer att säga till om. Här finns det också konkreta förslag på hur, bland annat att beslut ska tas med "dubbel majoritet" (både majoritet av röster, som de rika länderna har fler av än fattiga) och majoritet av antal länder i bankerna. Vidare måste IMF sluta ställa detaljkrav på hur länderna ska sköta sina ekonomier och Världsbankens lån bör gå i första hand till grön energi. Inför Köpenhamnsmötet är den stora frågan i de här sammanhangen hur mycket pengar som ska gå till klimatbistånd och hur detta ska kanaliseras; via FN som u-länderna vill eller via Världsbanken som i-länderna vill.
Vad Global Greens vill driva i Köpenhamn pratade Eva Goes om, i frånvaron av Miriam Kennet som tycktes ha försvunnit på sin resa någonstans mellan Dover Calais... Den globala gröna rörelsens agenda sammanfattas i manifestet Climate change - time for transformation. Eva, ordförande i stiftelsen Green Forum, berättade också om vad stiftelsen gör och hur man genom partinära bistånd kan hjälpa till att förverkliga visionernna i Green New Deal.
Om lägerdeltagarna var något purkna igår för den dåliga förningen verkar humöret höjts idag i takt med folkhögskolematen och med kubb, bollspel och korvgrillning (vegetarisk...)
Detta är ändå en del som återkommer också i många andras förslag. Mer kontroversiellt är de grönas krav på reglering av finansmarknader. Inte minst handlar det om olika åtgärder för att förmå banker att bli mindre riskbenägna. Här skiljer vi ut oss mot andras versioner av en Green New Deal. Läsa mer kan man göra på EGPs hemsida.
Den ekonomiska krisen är ett gyllene tillfälle att reformera IMF och Världsbanken. Men tyvärr kanske tillfället redan är på väg att glida oss ur händerna nu när krismedvetandet börjar sjunka tillbaka igen och kurvorna svagt pekar uppåt på nytt. Men det finns mycket att göra, menade Sven Elander som arbetar med de här frågorna på Forum Syd. Röstsystemet i de båda finansinstitutionerna måste göras om så att u-länder får mer att säga till om. Här finns det också konkreta förslag på hur, bland annat att beslut ska tas med "dubbel majoritet" (både majoritet av röster, som de rika länderna har fler av än fattiga) och majoritet av antal länder i bankerna. Vidare måste IMF sluta ställa detaljkrav på hur länderna ska sköta sina ekonomier och Världsbankens lån bör gå i första hand till grön energi. Inför Köpenhamnsmötet är den stora frågan i de här sammanhangen hur mycket pengar som ska gå till klimatbistånd och hur detta ska kanaliseras; via FN som u-länderna vill eller via Världsbanken som i-länderna vill.
Vad Global Greens vill driva i Köpenhamn pratade Eva Goes om, i frånvaron av Miriam Kennet som tycktes ha försvunnit på sin resa någonstans mellan Dover Calais... Den globala gröna rörelsens agenda sammanfattas i manifestet Climate change - time for transformation. Eva, ordförande i stiftelsen Green Forum, berättade också om vad stiftelsen gör och hur man genom partinära bistånd kan hjälpa till att förverkliga visionernna i Green New Deal.
Om lägerdeltagarna var något purkna igår för den dåliga förningen verkar humöret höjts idag i takt med folkhögskolematen och med kubb, bollspel och korvgrillning (vegetarisk...)
"Inga barn ska dö av hunger"
Så är det internationella sommarlägret igång. Lite strul med logistik, men god atmosfär. Erika Joergensen, chef för FN-organet World Food Program's nordiska kontor var huvudnumret ikväll. Poängterade att FN-organet är opolitiskt och bara kan arbeta på inbjudan av en regering. Men ofrånkomligen blir det politik när - som hon exemplifierade - det behövs 3 miljarder dollar för att föda alla världens barn och Wall Street-företag samtidigt spenderar 36 miljarder dollar på julgåvor till sina anställda.
Erika pratade mycket om WFPs olika program för att förebygga hungerkatastrofer. En del går ut på att helt enkelt ta fram nya matprodukter, som inte behöver kokas, är lättare att transportera än råvaror och mer näringsrika än den mat många fattiga måste leva på. Ett annat är att stimulera jordbruksutveckling genom att utnyttja sin roll som en av världens största uppköpare av livsmedel.
Hur politiskt kan de då trots allt vara? Inte så mycket, menade Erika Joergensen. Åtminstone inte när det gäller direkt påverkan. Men indirekt kan man ändå utöva påtryckningar. Som i exemplet Nordkorea. När WFP tillfrågades om att distribuera matbistånd från bl.a. USA ställde man kraven att WFP först självständigt skulle få analysera vilka som behövde hjälpen mest liksom att få övervaka att den nådde fram. Olika politiska turer gjorde sedan att USA drog tillbaka sitt stöd till programmet. Men månne frisläppandet av de två journalisterna har fått amerikanarna att vekna?
Vill man läsa mer om WFPs olika program är länken http://www.wfp.org/our-work.
Erika pratade mycket om WFPs olika program för att förebygga hungerkatastrofer. En del går ut på att helt enkelt ta fram nya matprodukter, som inte behöver kokas, är lättare att transportera än råvaror och mer näringsrika än den mat många fattiga måste leva på. Ett annat är att stimulera jordbruksutveckling genom att utnyttja sin roll som en av världens största uppköpare av livsmedel.
Hur politiskt kan de då trots allt vara? Inte så mycket, menade Erika Joergensen. Åtminstone inte när det gäller direkt påverkan. Men indirekt kan man ändå utöva påtryckningar. Som i exemplet Nordkorea. När WFP tillfrågades om att distribuera matbistånd från bl.a. USA ställde man kraven att WFP först självständigt skulle få analysera vilka som behövde hjälpen mest liksom att få övervaka att den nådde fram. Olika politiska turer gjorde sedan att USA drog tillbaka sitt stöd till programmet. Men månne frisläppandet av de två journalisterna har fått amerikanarna att vekna?
Vill man läsa mer om WFPs olika program är länken http://www.wfp.org/our-work.
Nu börjar sommarlägret!
På väg till Linköping och årets internationella sommarläger. Har stora förväntningar, inte minst på föreläsare som Erika Joergensen från FNs World Food Program. Men också på om vi själva har lyckats förändra lägret från tidigare, med mer av aktivism som varit ett av våra mål.
