Lars-Olof Karlsson

Tandji, en fattig jordbrukarby med 5000 invånare en dryg timmas bilfärd från Bohicon. Alla konferensdeltagare har tagits hit för att se hur solpaneler kan förbättra livet för fattiga. De flesta verkar veta redan och diskussion bryter istället ut om det riktiga i att prioritera solpaneler framför hälsoåtgärder. Det finns trots allt el här, men den är oberäknelig.
Och kan man driva demokratibistånd, tänker jag, innan man sett till att ge folk det mest basala? Självklart inte, kan det tyckas i Tandji, men mottesen är ju att demokrati är det bästa sättet att bekämpa fattigdom. Kanske Toussaints ”folkliga ekologi” är svaret. Kanske måste demokratiprojekt i fattiga länder alltid paras med konkreta åtgärder som gör livet lättare för människor.
Tillbaka på centret igen hinner Gustav koppla upp lampor till solpanelssystemet här lagom till att strömmen går.

Symbolernas betydelse. I Nigeria hade en ung generation börjat engagera sig i olika miljöorganisationer när Wangari Mathai fick Nobels fredspris.
- Plötsligt var miljöfrågorna synliga. Plötsligt var det möjligt att agera politiskt, berättar dr Abba Bello från African Lawyers Without Borders.

Men än är det för tidigt att bilda ett parti. Vad man istället har är en Nigerian Green Movement som samlar olika gröna NGO-er.
- Att försöka synas som ytterligare ett litet parti utöver de 54 som redan finns är lönlöst, säger Nma Emeruwah, koordinator för NGM.
- Däremot stödjer vi personer ur rörelsen som vill ställa upp i val på andra plattformar, för det mesta regeringspartiet PDP.
Förändra inifrån, med andra ord, tills rörelsen är så stor att ett grönt parti skulle kunna få genomslag.

Det är också i Nigeria som processen är igång för en Green Development Bank i det Västafrikanska gröna nätverkets regi. De gröna i nätverket är frustrerade över långsamheten i gröna investeringar här och vill själva kunna påverka takten. Banken ska bygga på erfarenheter från de olika mikrokreditsystem som är igång. I den treårsplan som nätverket tog under dagen beräknas banken vara etablerad i slutet av 2012. Realismen i den ambitiösa planen skapade dock diskussion.

Den nigerianska delegationen kommer under eftermiddagen. Killar i en splitterny Toyota 4x4. Kvinnorna vet jag inte hur de har tagit sig hit. Men vi väntar fortfarande på ledaren för den gruppen. Innan han anländer tas inga beslut om nya projektidéer. Under tiden tar killarna för sig av utrymmet i frågestunderna efter presentationerna som hålls. Inte utan anledning: de är välutbildade, driver själva solpanelsprojekt, projekt för att rensa upp skräp i städerna och använda det som råvara, projekt för klimatanpassning.

Fast nigerianerna är inte ensamma om att visa upp sin status. Det är ett dilemma förstås; samtidigt som afrikanerna tillsammans med resten av världen ska ta sig in i det hållbara samhället står de på tröskeln till konsumtionssamhället.

Och frågorna under eftermiddagen speglar en skepsis. Är verkligen det hållbara samhället möjligt? Kan förnybar energi verkligen ersätta kol och olja? Om nu alla de här energikällorna verkligen är så bra och vi har så mycket resurser i Afrika i form av sol, vind, biomassa – varför pratar ni hela tiden om småskalighet då? Går de inte att köra storskaligt för städer också? Och kom ihåg att olja och kol för många av oss inte bara är en energikälla utan också en inkomstkälla. Vad ska vi ersätta inkomsterna med?

Men borgmästare Diabaté från Tienfala i Mali ger en motbild. Efter att Annika Lillemets har pratat om det högteknologiska energibolaget i Linköping så kontrar han – med samma historia! Avfallet från huvudstaden Bamako dumpades i hans kommun. De satte press på regeringen som till slut kontrakterade ett amerikanskt bolag för att sätta upp och driva en helt modern sopförbränningsanläggning. Plötsligt blev världen mycket mindre.

”Kineserna säljer högkvalitet till Europa och dumpar samma varor men av låg kvalitet i Afrika. Ändå kostar de mer än vad de gör i Europa”. Betyget våra vänner här i Benin sätter på det kinesiska utbudet är inte särskilt smickrande för den nya stormakten. Fast de verkar nöjda med motorvägen som kineserna bygger in till Cotonou. Den behövs. Den skumpiga gamla vägen korkas hela tiden igen. Med biffiga 4x4-bilar, visst, men framförallt av motorcyklar, mopeder och ännu mer motorcyklar. Fullastade med flickvänner, hela familjen, cementsäckar, stora glasfönster. De flesta är uppklädda. Kanske är det vardagsklädsel här i den förra huvudstaden Cotonou. Kanske är det för att de ska fira Alla hjärtans dag. På många ställen ser vi hur man förbereder fester.

Vi, Annika Lillemets, Gustav Knutsson och hans son Karl från MP Linköping och jag, är på väg till en konferens om förnybar energi som de Gröna i Benin står värd för på NGOn Benin Natures center i Bohicon en bit upp i landet. Jaye och Reid Allen möter oss där. Det här australiensiska paret har på krokiga vägar hamnat som resurspersoner för De Gröna. Jaye som översättare och Reid som ansvarig för web och ett bibliotek kring miljöfrågor som ska byggas upp.

Jaye har suttit med på många möten med lokala partigrupper och har sin åsikt klar: man måste börja bygga partiet med mycket konkreta saker som folk ser resultat av.

”Hur kan man driva politik om man inte ens har det mest basala som fungerande el?” frågor hon sig. Solpanelerna Gustav har med sig kanske kan bidra. Touissaint Hinvi, ledaren för det gröna partiet har myntat ett uttryck för den här strategin: ecolocy populair – folklig ekologism.