Lars-Olof Karlsson

Paa MST (organisationen foer de landloesa jordbruksarbetarna) har man problem med Lulas popularitet.
- Mer aen 80% av befolkningen stoedre honom, 50% skulle vilja ha honom foer en tredje presidentperiod, sager Juan Paulo Rodrigues, generalsekreterare foer organisationen.
Presidentens popularitet, parad med en koalition mellan storgodsaegare, utlaendska investerare och media i landet, goer att det aer oerhoert svaart att oever huvud taget foersoeka ifraagasaetta Lulas storsatsning paa etanol.
- Vad vi ser aer tre monokulturer som breder ut sig: soja, eucalyptus (foer pappersmassa) samt sockerroer foer etanolproduktion, fortsaetter Juan Paulo. Detta leder till avskogning, utarmning av jorden och hoega matpriser.  
MST arbetar i foersta hand med landreform, att bryta aegarkjoncentrationen oever jordbruksmarken och istaellt ge lantarbetare som idag saknar mark moejlighet att utveckla smaaskaliga jordbruk.
- Satsningen paa etanol har istaellet inneburit en oekad koncentration, sager Juan Paulo.
Utoever de inhemska storgodsaegarna boerjar nu ocksaa internationella storinvesterare att intressera sig foer Brasilien. I Sverige stirrar vi ju ofta oss blinda paa Kina, men daerbakom finns foerstaas ocksaa Indien, Sydafrika, Brasilien och liknande laender som det internationella kapitalets nya Klondyke.
- Det finns idag outnyttjad jordbruksmark, men den saeljs nu ut foer produktion av de tre monokulturerna, istaellet foer att anvaendas till landreform, fortsaetter Juan Paolo.
Vi i miljoepartiet vill ju ha en mer jaemlik foerdelning av jordens resursr, och just de landreformer som finns beslutade om i Brasilien och andra laender aer ett politiskt verktyg som skulle kunna anvaendas som foerdelningsinstrument.
Som alternativ till monokulturerna lanserar MST "agroecology": d.v.s. satsning paa smaaskaliga jordbruk foer matproduktion och biodiesel. Det senare gaar utmaerkt att kombinera med smaajordbruk och foer att utveckla kunskapen kring smaaskaligheten aer man paa gaang att etablera fyra utbildningscentra i olika delar av landet.

Efter MST aaker vi ut till den lilla staden Cosmopolis, en dryg timmas bilresa utanfoer Sao Paolo. Haer traeffar vi Carlita da Costa paa Sindicato dos Empregados Rurais de Cosmopolis, lantarbetarnas fackfoerening i staden. Hon tar oss med till naagra av de foerlaeggningar daer sockerroersarbetarna bor och visar hur fackets arbete har foerbaettrat deras situation. Enligt tolken Anna fraan MST som foeljer med oss saa aer det haer det goda exemplet vad gaeller arbetarnas villkor.
- Om en arbetare hugger 20 ton roer per dag tjaenar han 72 R (ungefaer 250 SEK), beraettar Carlita da Costa.
Med tanke paa att minimiloenen ligger paa 400 R i maanaden saa ar det raett saa bra betalt. Daerutoever kommer en del andra foermaaner. Men arbetet aer plaagsamt haart.
Bakom fackets framgaangar i Cosmopolis ligger en enveten kamp sedan mitten paa 80-talet med aaterkommande strejker. Idag aer facket respekterat av foeretaget. Men leder inte de hoegre loenerna haer till att foeretaget konkurreras ut av mer skrupuloesa arbetsgivare?
- Nej, eftersom alla arbetarna vill hit och foeretaget daermed faar de allra baesta, saeger Carlita da Costa.
Paa deras kontor efteraat visar hon bilder paa andra foerlaeggningar med vidriga foerhaallanden. Hon beraettar ocksaa om villkor paa andra staellen som mer eller mindre liknar slavkontrakt. Och varfoer tar inte fackfoereningar paa andra haall efter deras goda exempel?
- Ja det skulle jag ocksaa vilja veta, skrattar Carlita da Costa. Olika fackfoereningsledare har inte samma instaellning som vi, fortsaetter hon diplomatiskt.
Efter 15-20 aar i sockerroersfaelten aer de flesta mer eller mindre invalidiserade. Det aer fraemst leder och ryggar som tar stryk. Har de under hela sin arbetstid varit med och betalat in till en pensionsfond, kan de faa en pension daa motsvarande 80% av landets minimiloen. Men de raecker att man missat att betala in en enda saesong saa aer man ute ur systemet.
Men med de haer foerutsaettningarna, varfoer inte mekanisera hela skoerdearbetet?
- Det gaar inte, menar Carlita da Costa, eftersom den hoegsta koncentrationen av socker sitter laengst ned i roeren och maskinerna kan inte klippa saa laangt ned som arbetarna kan. Man faar ut dubbelt saa mycket socker av manuellt huggna roer jaemfoert med maskinellt.

- Tidningarna skäller oss för att skydda kriminella, säger Maria Luisa Mendonca med ett snett leende. Hon är "diretora" för Rede Social de Justicia e Direitos Humanos, en organisation som jobbar för mänskliga rättigheter i Brasilien. Under de senaste åren har de fokuserat speciellt på sockerarbetarnas arbetsförhållanden.

- Vi driver ett 40-tal rättsfall mot arbetsgivare bara här i delstaten Sao Paulo.

Sockerarbete är ett säsongsarbete och majoriteten av dem som jobbar i delstaten Sao Paulo är migranter från andra delar av landet, främst nordöst där historiskt sockerrörsodling varit dominerande. Enligt Maria Luisa utnyttjar skrupulösa mellanhänder arbetarna och binder upp dem i slavliknande kontrakt. Arbetarna får betala för resan till Sao Paulo, för mat och annat de behöver. Det som blir över räcker inte för att försörja en familj på.

Lönen beräknas på en kvot av hur mycket sockerrör arbetaren ska hugga. I Sao Paulo ligger kvoten på mellan 10 och 15 ton per dag. Det är vad som skulle kunna skördas med maskiner, så om arbetarna inte når upp till detta tar maskinerna över.

Inom EU pågår just nu att arbete med att ta fram sociala kriterier för hållbar produktion av biobränslen.

- Det hjälper oss mycket ifall ni i Europa pressar på och kräver att de här kriterierna ska förändra strukturella förhållanden, som att arbetarna ska få betalt per arbetad dag istället för per skördad kvot sockerrör, säger Maria Luisa.  

Etanolproduktionen i Brasilien startade i delstaten Sao Paulo som en reaktion på oljekriserna under 70-talet. Sao Paulo är idag centrum för produktionen, men med regeringens ivriga påhejande så expanderar etanolproduktionen överallt. Detta leder till att diversifierat jordbruk slås ut till förmån för sockerrörsodling. Men det leder också till att jordbruk expanderar in i skyddade regnskogsområden, enligt Maria Luisa. Det är en dominoeffekt; sockerrörsodlingens utbredning gör att odling av soja och andra grödor flyttar längre upp och tar över betesmark för nötkreatur. Djuruppfödarna i sin tur röjer regnskog för sina djur. Dessutom har Maria Luisa exempel på skyddad regnskog som röjts direkt för att odla sockerrör. Vilket förstås äter upp en stor del av de positiva effekter på klimatförändringar som etanolen kan ha.

- Brasilien ligger på fjärde plats i världen när det gäller klimatpåverkan, säger Maria Luisa. Största orsaken är nedhuggen regnskog.

I morgon (tisdag) ska vi ut och träffa arbetarna.

På väg till Global Greens Congress i Sao Paulo. Håller på att rodda besök hos MST och andra organisationer dagarna innan kongressandet drar igång. Frågan om biobränslen hänger över mig. Vad är sant och vad är inte sant i mediaköret?

Å ena sidan läser jag Världsbanksrapport och forskare från Chalmers som säger att de höga matpriserna för närvarande bara delvis beror på ökad produktion av biobränslen. Att medelklassen i Kina och Indien äter mer kött idag, att oljepriserna rakat i höjden och gjort dieseln dyrare också för bönderna, att skördar slagit fel på flera håll i världen den senaste tiden, förklarar de som andra orsaker.

Å andra sidan får jag bilder och rapporter förmedlade från MST och andra organisationer i Brasilien. Som säger att biobränslen är bara skit. Arbetarna sliter under omänskliga förhållanden. Gifter används ohämmat i produktionen. Monokulturen breder ut sig och produktionen tar visst maten ur händerna på de allra fattigaste.

Det här blir den stora frågan att greppa under dagarna där.