Lars-Olof Karlsson

Det var den där frågan jag hade med mig och som jag trodde jag skulle få svar på i Sao Paulo. Det är en fråga där våra syskonpartier i Europa är bra mycket mer negativa till biobränslen än vad vi i Sverige är.

Jag tycker idag att vi ska fortsätta vara positiva till sockerrörsetanol från Brasilien. Men bara som en temporär övergångslösning och bara om den brasilianska regeringens olika åtgärder för att komma till tals med problem kring produktionen visar sig ha effekt. På lång sikt måste det huvudsakliga transportmedlet för såväl personer som gods vara tåg. De bil- och lastbilstransporter som då ändå finns kvar kommer att drivas av biogas, el och andra generationens biobränslen.

Hur kan vi fortsätta säga ja till etanol från Brasilien?
Etanolen har varit bra för att få folk att ta ett första steg bort från oljeberoendet. Det ska vi ta vara på. Sockerrörsetanol har den största energimängden av de olika biobränslegrödorna. Sockerrörsetanol från Brasilien påverkar inte nämnvärt de höga världsmarknadspriserna på mat.

Miljöproblem?
Storskaliga monokulturer minskar den biologiska mångfalden och kräver mycket konstgödning och bekämpningsmedel för att fungera. I den rapport om jordbruket som Miljöpartiet nyligen publicerat står vi för raka motsatsen; småskaligt och ekologiskt. Globalt vill vi att mer biståndsmedel ska riktas till omställning av jordbruk i den här riktningen. Detta är nödvändigt för att jordbruksproduktionen ska vara långsiktigt hållbar. Samtidigt argumenterar vi i vår utrikespolitik för att varje land ska ha större möjligheter att själva "äga" sin utvecklingspolitik. Etanol kan ge Brasilien viktiga exportinkomster och det är i grunden upp till Brasilien att bestämma vad de vill satsa på. Dessutom; monokulturer har vi i Sverige också. Vill vi att världen ska ställa om så bör vi börja på hemmaplan. Och miljöproblem kring monokulturer kan - till viss del åtminstone - klaras med ett genomtänkt växelbruk.

I Brasilien är expansionen av monokulturer än stor miljöfara. Men sojaodlingarna och arealen med eucalyptus (som sänker grundvattennivåerna mest) är större miljöbovar än sockerrörsetanol. Sockerrörsodlingarna påverkar indirekt avskogningen av Amazonas. Detta säger den brasilianska regeringen går att hejda. Rimligtvis måste deras åtgärder få tid att verka, men vårt tålamod här måste vara kort inte minst med tanke på att Brasiliens fjärdeplats på listan av länder som släpper ut mest växhusgaser mest beror på avskogningen i Amazonas.

Arbetsförhållanden?
Sockerfältsarbetarnas arbetsvillkor är urusla och i vissa fall rena slavkontrakt. Men lösningen på det problemet är egentligen enkelt: mekanisera! Om det är något sammanhang där människor med fördel kan ersättas av maskiner så måste det vara i skörden av sockerrör. Bara tanken, när man åker föbi mil efter mil av sockerrörsfält, att allt detta skulle huggas av mannakraft är horribel. Visst, mekanisering skulle göra en stor grupp migrantarbetare arbetslösa. Men detta är egentligen ett regionutvecklingsproblem snarare än ett problem för biobränselproduktion. EU förhandlar nu standarder för etanolproduktionen med Brasilien. I dessa bör det ställas krav på att resurser kanaliseras till utvecklingsprojekt i nordöstra delen av landet, där de flesta migrantarbetarna kommer ifrån.

Biobränslen och mat?
Produktionen av biobränslen är bara en del av förklaringen bakom det höga världsmarknadspriset på mat idag. Och av biobränslena är det framförallt de som gjorts på vete, majs eller andra matgrödor som bidrar till att driva upp priserna. Goda skördar av vete nyligen på olika håll i världen har redan gjort att priset på den grödan nu sjunker igen. I botten av den här problematiken ligger förstås konkurrensen om mark. Så länge vi inte har överskott av mat måste mark självklart användas till matproduktion. Men det var inte så länge sedan vi hade stora matlager i världen. Tidningen OmVärlden beskriver i sitt senaste nummer hur Malawi skapat överskott i sin livsmedelsproduktion bara genom att gå emot Världsbanken och andra experter och subventionera konstgödsel till sina bönder. De höga matpriserna ger incitament till fattiga bönder att investera, liksom att börja odla mark som nu ligger i träda p.g.a. olönsamhet. I Brasilien finns det fortfarande obrukad mark. I de fall marken är knapp ska matproduktion prioriteras framför exportgrödor, vare sig dessa är bomull, snittblommor, tobak, biobränslen eller något annat.

Hindrar landreform?
Ett effektivt sätt att fördela resurser mer jämlikt världen över är att få de landreformer som finns beslut om i Namibia, Sydafrika, Zimbabwe, Brasilien m.fl. länder bli reffektiva. MSTs ockupationspolitik i Brasilien har, vad jag förstår, inte fått något brett stöd. Landreformer är något Sverige ska trycka på om i våra relationer med u-länder, inom ramen för Politik för Global Utveckling, och där inte minst hjälpa till att sprida goda exempel. Det ligger säkert mycket i farhågorna från MST att de tre monokulturernas expansion lägger beslag på mark som kunde använts till jordreform. Bästa sättet att stödja en omfördelning av mark är att propsa på detta i EUs förhandlingar om standarder (och handelsavtal!) med Brasilien.

Agroecology
Vad jag kan se ligger MSTs tankar om agroecology nära Miljöpartiets visioner om ett småskaligt, ekologiskt jordbruk. En del av detta jordbruk skulle mycket väl kunna vara produktion av biobränslen, men som komplement till matproduktion. Jag tycker därför vi ska stödja framförallt MSTs projekt med utbildningscentra i olika delar av landet för att skynda på den här utvecklingen. Etanolproduktionen kan vi acceptera som en övergångslösning. Risken är förstås att vi bygger in oss i ett nytt system som blir svårt att ändra. Men jag tror att om vi framförallt fortsätter stödja forskning kring andra biobränslen och driva på för ändrade resvanor, så är den risken ändå liten.