Lars-Olof Karlsson

Gårdagen var en lång dags färd mot något slags konsensus. På scen, tre olika paneler som tog upp biologisk mångfald, hållbara städer samt framtiden för Global Greens. Vid sidan av, förhandlingar i smågrupper kring deklarationerna som tas nu idag. Mot kvällen hade det blivit konsensus kring post Koyto-deklarationen, biologisk mångfald och framtiden för Global Greens. Den senare säkerligen efter starka uppmaningar inte - minst från Per Gahrton - under panelen tidigare att européerna skulle släppa sina tveksamheter kring Australiens förslag. återstod 21-punktsprogrammet.

En rad workshops betades också av under eftermiddagen. Några med direkt koppling till deklarationerna, andra helt fristående. Från en av de fristående kom partisekreterare Börjesson ut helt strålande. Den som gett henne det breda leendet var Jim Harris, f.d. ledare för de kanadensiska gröna. Upplärd av Al Gore hade han pratat om kampanjande. Högst en fjärdedel negativt, resten måste vara lösningar och framtidshopp, var hans budskap. Och:
- Vi måste rädda den här planeten för det är den enda som har choklad.

Under förmiddag idag klubbades så alla deklarationerna, tillsammans med tre resolutioner: om Ingrid Betancourt, kärnkraft och Tibet. Till resolutionen om Tibet hade det tibetanska ungdomspartiet föreslagit ett tillägg som skärpte skrivningen om självständighet. Det tillägget röstades dock ned med argumentet att det skulle gå utöver vad Dalai Lama föreslår och att ungdomspartiet inte förespråkar icke-våld.

Så vad har den här kongressen gett då? För mig i alla fall en känsla av att en spretig rörelse håller på att hitta strukturer och gemensam kraft. Trots att de gröna i många länder inte är fullödiga partier ännu, och att det i majoriteten av världens länder fortfarande inte finns någon grön representation, så är vi en växande rörelse med svar på dagens och framtidens problem som skiljer sig radikalt från andra partiers. Möjligen är vi också på väg att formulera en en gemensam grön ideologi. De inslagen var för mig de mest givande här. Jag tror att en formulerad ideologi behövs för att hålla ihop rörelsen och för att inte vattna ur vårt budskap när nu fler och fler partier börjar komma i en situation där de kan förhandla maktpositioner. Eller som Per Gahrton uttryckte det:
- För att uppnå något måste man kompromissa. Men vi måste akta oss för att kompromissa så mycket så att när vi väl har makten då har vi också kompromissat bort våra grundvärderingar.

Framme på scenen har det under hela kongressen stått två lådor med solrosor. Kanske är det för att jag själv är småbarnsförälder, men de har fått mig att tänka på yrvakna, pliriga, nyfikna och bångstyriga små barn på väg att kravla iväg. Bättre symbol för ett framtidsparti kan jag inte tänka mig. Fast nu på slutet börjar dom också bli lite sömniga.