Klarar vi att tänka om kring bistånd?
Du lägger din tjuga i biståndsbössan. Lite senare läser du annonsen med ett leende barn framför skolan i det fattiga landet. Tack Sverige för att jag får utbilda mig. Du känner dig nöjd.
Så är synen på svenskt biståndsarbete. Så är det vi vill ha det; pengar kanaliserade via ideella organisationer direkt från givare till ett konkret projekt.
Men inte så längre. Sedan några år tillbaka håller givarländer alltmer på att samordna sitt bistånd. Färre aktörer ska verka i ett och samma land, så att det blir enklare för landets myndigheter att hantera alla kontakter med givarna och alla småprojekt. Mer av biståndspengarna ska gå direkt in i mottagarländernas budget och hanteras via deras egna system. Samtidigt tar mottagarländerna på sig att höja kvalitén i förvaltningarna.
Den här utvecklingen är bra. Det innebär att mottagarländerna får mer kontroll över sin egen utveckling. Men klarar vi i Väst av den mentala omställning som det här innebär? Det är inte längre vi som, i vår storsinthet, delar med oss av rikedomar och kunskaper till mindre vetande. Utan nu är det istället de fattiga som kräver sin rätt till utveckling och sin rätt att själva bestämma över vilken utveckling. Vårt ansvar är att bidra med resurser.
Naggas biståndsviljan i kanten då? Det hoppas jag inte. Men det kommer att krävas en stor informationsinsats för att få svenska folket att inse det positiva i det som sker nu.
Så är synen på svenskt biståndsarbete. Så är det vi vill ha det; pengar kanaliserade via ideella organisationer direkt från givare till ett konkret projekt.
Men inte så längre. Sedan några år tillbaka håller givarländer alltmer på att samordna sitt bistånd. Färre aktörer ska verka i ett och samma land, så att det blir enklare för landets myndigheter att hantera alla kontakter med givarna och alla småprojekt. Mer av biståndspengarna ska gå direkt in i mottagarländernas budget och hanteras via deras egna system. Samtidigt tar mottagarländerna på sig att höja kvalitén i förvaltningarna.
Den här utvecklingen är bra. Det innebär att mottagarländerna får mer kontroll över sin egen utveckling. Men klarar vi i Väst av den mentala omställning som det här innebär? Det är inte längre vi som, i vår storsinthet, delar med oss av rikedomar och kunskaper till mindre vetande. Utan nu är det istället de fattiga som kräver sin rätt till utveckling och sin rätt att själva bestämma över vilken utveckling. Vårt ansvar är att bidra med resurser.
Naggas biståndsviljan i kanten då? Det hoppas jag inte. Men det kommer att krävas en stor informationsinsats för att få svenska folket att inse det positiva i det som sker nu.
Kommentarer
Trackback
