Bohicon, måndag
Den nigerianska delegationen kommer under eftermiddagen. Killar i en splitterny Toyota 4x4. Kvinnorna vet jag inte hur de har tagit sig hit. Men vi väntar fortfarande på ledaren för den gruppen. Innan han anländer tas inga beslut om nya projektidéer. Under tiden tar killarna för sig av utrymmet i frågestunderna efter presentationerna som hålls. Inte utan anledning: de är välutbildade, driver själva solpanelsprojekt, projekt för att rensa upp skräp i städerna och använda det som råvara, projekt för klimatanpassning.
Fast nigerianerna är inte ensamma om att visa upp sin status. Det är ett dilemma förstås; samtidigt som afrikanerna tillsammans med resten av världen ska ta sig in i det hållbara samhället står de på tröskeln till konsumtionssamhället.
Och frågorna under eftermiddagen speglar en skepsis. Är verkligen det hållbara samhället möjligt? Kan förnybar energi verkligen ersätta kol och olja? Om nu alla de här energikällorna verkligen är så bra och vi har så mycket resurser i Afrika i form av sol, vind, biomassa – varför pratar ni hela tiden om småskalighet då? Går de inte att köra storskaligt för städer också? Och kom ihåg att olja och kol för många av oss inte bara är en energikälla utan också en inkomstkälla. Vad ska vi ersätta inkomsterna med?
Men borgmästare Diabaté från Tienfala i Mali ger en motbild. Efter att Annika Lillemets har pratat om det högteknologiska energibolaget i Linköping så kontrar han – med samma historia! Avfallet från huvudstaden Bamako dumpades i hans kommun. De satte press på regeringen som till slut kontrakterade ett amerikanskt bolag för att sätta upp och driva en helt modern sopförbränningsanläggning. Plötsligt blev världen mycket mindre.
