Bekämpa korruptionen - men behåll biståndsnivån

Gunilla Carlsson i Ekot idag; en utredare får hundra dagar på sig för att presentera tio konrekta förslag på hur korruptionen i biståndet kan minska. Det är bra att hon ger sig på korruptionen. Det behövs mer resurser till de fattiga i världen för att de ska få hjälp med att lyfta sig ur fattigdomen. Korruption är stöld av resuser till dem.

Men risken med hennes utstpel är att hon spär på dels en negativ bild av biståndet ("allt går bara ner i korrupta ledares fickor") dels att det finns enkla lösningar på komplicerade problem. I Ekot presenterade hon dessutom utredningsuppdraget som något unikt nytt i svensk biståndspolitik. Som om ingen hade arbetat med att bekämpa korruption tidigare. Som om Sida skickar ut pengar utan att göra grundliga analyser om mottagarnas kapacitet att hantera resurserna på rätt sätt. Som om det aldrig görs uppföljningar och utvärderingar.

Men detta vet förstås Gunilla Carlsson. Så varför detta utspel? Jo, med detta och andra uttalanden tonar alltmer en otålig minister fram, frustrerad över att det inte går att driva politik i fattiga länder på samma sätt som här. Det är förstås lovvärt att hon vill se resultat. Men tar man ägandeskapet i biståndet på allvar - att bistånd fungerar bäst om det sker på de fattigas villkor och utifrån deras uttalade behov - så behöver man också bemanna sig med ett stort mått ödmjukt tålamod över att förändringsprocesser måste få gå i sin egen takt. Det finns inga enkla lösningar på komplicerade problem.

Att förankringsprocesser är lika nödvändiga som tidsödande beskrivs exempelvis föredömligt i boken Sharing Power - learning by doing in co-management of natural resources throughout the world. I den har en handfull personer med mångårig erfarenhet av utvecklingsarbete som representanter för tunga internationella bistånds- och miljöorganisationer samlat exempel från hela världen på hur verkligt bestående förändringar kommit till stånd när ansvaret och resurserna lagts i händerna på dem som stått närmast att förvalta en given naturresurs. Att ge tid för förankring går som ett mantra genom hela boken.

Det oroande i Gunilla Carlssons utspel är inte att hon vill se resultat. Det oroande är att hon alltmer verkar vilja ta över  ägandeskapet över utvecklingsprocesserna från de fattiga som insatserna ska hjälpa. Ett tassande nära gränsen till nykolonialism. Dessutom är det uppenbart att populister i dagens Sverige som egentligen tycker att de fattiga får klara sig själva får såar av vatten på sina kvarnar med hennes utspel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0