Lars-Olof Karlsson

Den här avhandlingen behandlar några svårigheter i försöken att skapa eller stödja

utveckling i fattiga länder genom internationellt utvecklingsbistånd. Utgångspunkten

är en diskrepans mellan avsikterna då biståndet utformas och vad som händer när det

implementeras i en lokal kontext. Det är väl belagt att förlopp och resultat vanligtvis

inte blir de avsedda, och jag är nyfiken på vari diskrepansen består.

Internationellt utvecklingsbistånd betraktas och behandlas i studien genomgående

som ett fall av intervention. Genom bistånd introduceras något utifrån i en lokal

kontext – vare sig det är teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system, politiska

strukturer eller något annat – med den uppenbara, om än ofta outtalade, avsikten att

förändra eller ersätta något befintligt. Samtidigt som denna praktik av intervention för

att skapa/stödja utveckling i fattiga länder har institutionaliserats och ökat i omfattning

sedan efterkrigstiden och kommit att utgöra en väl förankrad del av de internationella

relationerna, så har tanken på sådan intervention kommit att tas för given, och dess

underliggande antaganden belyses eller ifrågasätts sällan. Jag utgår i studien ifrån att

praktiken av utvecklingsintervention är baserad på föreställningen att det är möjligt,

önskvärt och rättfärdigt att introducera något nytt i en lokal kontext och därmed skapa

en viss samhällelig utveckling. Den föreställningen, i sin tur, bygger på vissa

antaganden om hur samhällelig förändring går till och vilken roll olika aktörer har.

Dessa underliggande antaganden, hävdar jag, bidrar till att förklara och möjliggöra den

utbredda praktiken av utvecklingsintervention, medan det utan dessa antaganden

skulle vara svårt att motivera samma praktik.

Vidare betraktas och behandlas i studien lokala kontexter som levande samhällen

med en rad specifika särdrag och egen dynamik. När en utvecklingsintervention

implementeras i en sådan kontext uppstår ett möte och ett samspel mellan det nya och

det redan befintliga, och jag utgår ifrån att dessa lokala särdrag, denna lokala dynamik

och detta samspel bidrar till att förklara varför interventionens förlopp och resultat

vanligtvis inte blir de avsedda.

Dessa utgångspunkter pekar mot det som motiverar avhandlingen: nödvändigheten

av att belysa och granska underliggande antaganden; att sätta utvecklingsbistånd i

perspektiv genom att betrakta det som del i den kontext där det implementeras; och att

föra samman dessa båda perspektiv. Avsikten är att undersöka hur den underliggande

rationaliteten förhåller sig till den lokala dynamiken och samspelet som uppstår vid

implementeringen, och forskningsproblemet lyder:

För att belysa den underliggande rationaliteten, studeras internationellt

utvecklingsbistånd i relation till ett par andra former av interventionistisk praktik som

också syftar till samhällelig utveckling och ökad välfärd: “högmodern” (high

modernist) intervention, som var starkast i början av 1900-talet och som

manifesterades i storskaliga projekt för att omforma sociala system genom exempelvis

stadsplanering och folkomflyttning; samt kolonialmakters intervention i sina kolonier,

vilken – uttalat och åtminstone delvis – syftade till att förbättra befolkningens villkor

genom exempelvis utbildning, infrastruktur och vissa värderingar, det som i

avhandlingen kallas “kolonial välfärdsintervention”. Dessa båda former av

intervention uppvisar stora likheter med det internationella utvecklingsbiståndet vad

gäller bland annat motiv och medel. Ur genomgången av “högmodern” intervention

och “kolonial välfärdsintervention”, och en genomgång av biståndets skiftningar sedan

efterkrigstiden som pekar mot ökande komplexitet och ökande grad av intervention,

urskiljs ett antal aspekter av underliggande rationalitet.

För att studera praktiken av utvecklingsintervention i sin kontext, genomförs

empiriska fallstudier i tre kambodjanska byar där en så kallad “governanceintervention”

pågår. Under tre vistelser i var och en av byarna studeras inledningsvis,

genom intervjuer och observationer, lokala särdrag och dynamik i vid bemärkelse.

Fallstudierna blir sedan efter hand mer fokuserade på hur befolkningen uppfattar och

relaterar till utvecklingsinterventioner och hur dessa kommer att utgöra en del av det

lokala samhället. Intervjuerna blir då också mer strukturerade och styrda av fyra

forskningsfrågor:

1. Vilka uppfattningar, attityder och förhållningssätt har bybor till de aktiviteter

och aktörer som är involverade i den “governance-intervention” som studeras, och hur

uppfattar de “utveckling” som sådan?

2. Hur förhåller sig bybor i sina socio-ekonomiska strategier till de möjligheter

och krav som kommer med den “governance-intervention” som studeras, och hur

mäter sig och samspelar dessa möjligheter och krav med befintliga socio-ekonomiska

instititutioner?

3. Vilken påverkan sker mellan, å ena sidan, fördelningen av resurser och

förmåner och inrättandet av vissa åligganden som kommer med den “governanceintervention”

som studeras och, å andra sidan, lokala maktstrukturer, politisk kultur

och klimat, och attityder till ledarskap?

4. Vilken påverkan sker mellan, å ena sidan, kommunens åtaganden och metoder

för tilldelning av resurser som kommer med den “governance-intervention” som

studeras och, å andra sidan, bybors politiska beteende och deras erfarenheter av och

förväntningar på de lokala myndigheterna?

Analysen av underliggande rationalitet (kapitel 3.4) visar att utvecklingsinterventioner

bygger på antaganden om att de samhällen där utvecklingsinterventioner

formuleras har något som mottagande samhällen saknar, vare sig det

handlar om teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system, politiska strukturer

eller något annat; att detta något kan överföras dit där det anses behövas; att det finns

tekniska lösningar på problem av underutveckling; att extern expertis är adekvat för att

definiera dessa problem och lösningar; att det är befogat och nödvändigt att fokusera

på interventionen och ett begränsat antal aspekter, medan man kan bortse från annat i

den lokala kontexten och därmed göra den lokala arenan åskådlig utifrån; att det som

införs utifrån fungerar oberoende av den lokala kontexten; att människor beter sig

enhetligt och som förväntat; och därmed att samhällelig utveckling är “makeable”, det

vill säga att den kan utformas och styras rationellt, och att införandet av något nytt

sätter igång en given process mot förutbestämda mål. I studien påpekas genomgående

att få människor skulle ansluta sig till dessa antaganden när de görs explicita, men att

praktiken fortgår som om den byggde på dessa antaganden.

Den empiriska studien (kapitel 5-8) visar att det som dessa antaganden säger inte

är vad som händer i praktiken. Fallstudierna illustrerar bland annat hur bybor uppfattar

diverse nya inslag i byn; hur det nya inkorporeras i befintliga socio-ekonomiska

strategier och institutioner; hur byns ledarskap och politiska strukturer påverkar och

påverkas; hur lokala myndigheters roll och människors politiska beteende påverkar

och påverkas. De tre fallstudierna pekar på delvis likartade och delvis olikartade

mönster av mer eller mindre intensivt samspel mellan interventionens olika

manifestationer och den lokala kontexten. Hur interventionen uppfattas, relateras till

och inkorporeras beror på en rad lokala faktorer så som sociala normer och

värderingar, ekonomiska villkor och differentiering, politisk kultur och klimat, och

myndigheters roll och förhållningssätt. Det nya omformas genomgående och blir på

olika sätt en del av kontexten, dock vanligtvis inte så som var avsett.

Analysen, slutligen, av den underliggande rationaliteten i förhållande till den

lokala dynamiken pekar på att medan rationaliteten säger en sak, leder samspelet vid

implementeringen till något annat. Denna diskrepans är föga förvånande, men den

motiverar en diskussion om det möjliga, önskvärda och rättfärdiga i att intervenera för

ett skapa en viss samhällelig utveckling. Diskussionen pekar mot att det inte är hållbart

att bortse från den lokala kontexten; att försöka skapa åskådlighet utifrån; att förlita sig

på externa lösningar; att fokusera snävt på interventionen; att förvänta sig att

människor beter sig enhetligt och förutsebart; eller att betrakta och behandla

samhällelig förändring som något tekniskt, opolitiskt och harmoniskt. Genomgående

handlar diskrepansen mellan den inneboende rationaliteten och dess utfall om

förenkling kontra komplexitet. Interventioner i ett annat samhälle är nödvändigtvis

“enkla” och detaljerad design och förutsägelse innebär oundvikligen en drastisk

reducering av den verkliga komplexiteten. Detta är problematiskt eftersom denna

komplexitet är vital i det lokala samhället, men inte kan skapas eller upprätthållas

genom intervention. Vad som däremot kan designas är “tunt”, vilket innebär en risk

för att lokala institutioner och arrangemang undermineras. Sådana institutioner och

arrangemang kan dock också vara det som får en intervention att fungera trots sin

“tunnhet”.

Studien pekar å ena sidan på en interventionisk föreställning om en designad,

förutsägbar och kontrollerbar process mot ett givet mål, och å andra sidan på den

socialt konstruerade process som uppstår då en intervention implementeras, med en

rad faktorer som inte kan förutsägas eller kontrolleras och vars förlopp och resultat

skiljer sig från plats till plats. Utvecklingsinterventioner bygger alltså på

underliggande men outtalade antaganden (som få skulle ansluta sig till när de görs

explicita) som inte utfaller som avsett, vilket till stora delar beror på samspelet vid

implementeringen med lokala särdrag och dynamik.

Slutsatsen av detta är inte att vi ska upphöra med försöken att minska fattigdom,

orättvisor och mänskligt lidande. I studien hävdas att det fortfarande finns skäl att

intervenera i fattiga samhällen. Vad som behövs är dock inte än mer sofistikerade och

omfattande metoder, utan förändrade antaganden och ambitioner. I stället för att i

detalj försöka designa och styra processen av samhällelig förändring och människors

beteende, bör mindre komplexa interventioner genomföras där människors agerande

och de lokala omständigheterna tillåts avgöra förlopp och resultat.

Beträffande vidare forskning pekas det mot behovet av att studera varför det

internationella utvecklingsbiståndet fortgår som om det var baserat på vissa

underliggande antaganden trots att få skulle ansluta sig till dessa, samt att studera hur

den pågående globaliseringen påverkar rationaliteten, relevansen och utformningen av

utvecklingsinterventioner.