Kurs om Ägande, på Göteborgs universitet
Ministermöte i WTO - för att överse "det löpande arbetet". Våldsamma protester
I morgon startar WTOs sjunde ministermöte, det första sedan Hong Kong för fyra år sedan och ett decennium efter "the battle of Seattle". På agendan står världshandelsorganisationens "löpande arbete". Detta som ett sätt att komma runt låsningarna kring den pågående Doha-rundan om omfattande handelsliberaliseringar. Enligt stadgarna ska WTO hålla ministermöte vartannat år, men så länge som ett avslut i Doha-rundan stått högst på dagordningen har det inte varit möjligt att sammakalla ett ministermöte.
Vad kan då komma ut av det här mötet? Ja, även om Doha-rundan inte formellt finns med i programmet är det väl få som betvivlar att den kommer diskuteras i korridorerna. Och när generaldirektör Pascal Lamy i en video på WTOs hemsida säger att han hoppas på politisk vägledning i bl.a. Doha-rundan så är det uppenbart att WTO-ledningens dolda agenda går ut på att informella kontakter under mötet ska skapa ett genombrott i rundan.
Officiellt vill Lamy att ministrarna ska diskutera WTOs funktionssätt och övergripande roll i det globala handelssystemet. Två skarpa frågor ligger också på bordet, teknikaliteter kring handel via nätet samt vissa aspekter kring hur konflikter kring immaterialrätt ska hanteras.
Men sannolikt kan alltså det här mötet öppna för en bredare diskussion om WTOs roll. Mycket har ju hänt under de femton år som organisationen funnits. Inte minst har länder som Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika vuxit i ekonomisk styrka och därmed följande inflytande i WTO. En annan trend är allt fler bilaterala och regionala handelsöverenskommelser - i avsaknad av framgång i de multilaterala förhandlingarna inom Doha-rundan. Bland annat kom ju USA och länder på andra sidan Stilla havet (inklusive Kina) nyligen överens om att skapa världens största frihandelzon. Och parallellt med WTO-mötet räknar ett tjugotal u-länder med att enas om handelsöppningar sinsemellan.
Koppla på finanskrisen till detta och tiden blir mogen för möjligheten att i grunden transformera världsorganisationen. Vad man borde göra är att strippa en del uppgifter från WTO. Framförallt den att vara motor för handelsliberaliseringar. Bättre är att nivåer på tullar och andra handelshinder sätts mellan grannländer och länder interkontinentalt med någorlunda lika ekonomisk styrka. Detta skulle gynna regionalisering och ett mer stabilt ekonomiskt system i världen. Istället skulle WTO koncentrera sig på att upprätthålla vissa regelverk, ex.vis kring kvalitetsstandarder eller vilka motåtgärder som kan accepetras av ett land som anser att ett annat håller på att dumpa priset på en viss marknad för att gynna sina egna producenter.
Sannolikheten att något substantiellt ö.h.t. skulle komma ut av mötet minskar dock av att USAs ambassadör till WTO nyligen hoppade av för ett jobb inom den privata sektorn. Utan ambassadör och utan att Obama-administrationen hunnit forma en enhetlig handelspolitik kommer alla förslag på mötet att bli hängande i väntan på svar från världens fortfarande största ekonomiska makt. Också EU befinner sig i viss mån i ett vakuum eftersom handelskommissionären Catherine Ashton nyligen utsågs till unionens utrikesminister.
Mötet i veckan förväntas inte alls dra till sig samma proteststorm som det i Seattle för tio år sedan. Men 5000 demonstranter kommer att genomföra protestmarscher. Och redan i uppstarten av mötet har det kommit till våldsamheter mellan polis och demonstranter, rapporterar CBS News och Schwieziska TSR.
Ny väg för Vattenfall?
Viktig avhandling om bistånd
Malin Hasselskog har studerat varför det oftast är en stor diskrepans mellan planerade mål i biståndsprojek och de faktiska utfallen av desamma. Hennes utgångspunkt är att alla biståndsinsatser de facto är interventionern i komplexa lokala samhällen. Underliggande - men aldrig klart uttalad - är alltid ett antagande att samhället som "drabbas" av insatsen behöver förändras på ett eller annat sätt och att expertis, teknik eller annat utifrån kommer att åstadkomma denna förändring. Man tänker sig också att förändringsprocesser helt går att förutse och planeras fram. Därmed tar man inte tillräcklig hänsyn till lokalsamhällenas egna specifika förutsättningar och inbyggda dynamiker. Lokala maktförhållande m.m. kommer oundvikligen att suga upp och förändra innehållet i insatserna.
Slutsatsen blir dock inte att sluta med bistånd, men att - tvärtemot trenden idag - släppa ambitionerna på att alltmer sofistikerade designer av biståndsprojekt kan garantera att resultaten av insatserna blir exakt det man hade planerat. Istället måste man släppa kontrollbehovet och inse att allt som inympas i ett lokalsamhälle utifrån kommer att omformas av dem som lever i lokalsamhället. Och därmed se mer till hur processer utvecklas än vilka konkreta resultat som uppnås vid specifika tidpunkter.
Studiens svenska sammanfattning:
Den här avhandlingen behandlar några svårigheter i försöken att skapa eller stödja
utveckling i fattiga länder genom internationellt utvecklingsbistånd. Utgångspunkten
är en diskrepans mellan avsikterna då biståndet utformas och vad som händer när det
implementeras i en lokal kontext. Det är väl belagt att förlopp och resultat vanligtvis
inte blir de avsedda, och jag är nyfiken på vari diskrepansen består.
Internationellt utvecklingsbistånd betraktas och behandlas i studien genomgående
som ett fall av intervention. Genom bistånd introduceras något utifrån i en lokal
kontext – vare sig det är teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system, politiska
strukturer eller något annat – med den uppenbara, om än ofta outtalade, avsikten att
förändra eller ersätta något befintligt. Samtidigt som denna praktik av intervention för
att skapa/stödja utveckling i fattiga länder har institutionaliserats och ökat i omfattning
sedan efterkrigstiden och kommit att utgöra en väl förankrad del av de internationella
relationerna, så har tanken på sådan intervention kommit att tas för given, och dess
underliggande antaganden belyses eller ifrågasätts sällan. Jag utgår i studien ifrån att
praktiken av utvecklingsintervention är baserad på föreställningen att det är möjligt,
önskvärt och rättfärdigt att introducera något nytt i en lokal kontext och därmed skapa
en viss samhällelig utveckling. Den föreställningen, i sin tur, bygger på vissa
antaganden om hur samhällelig förändring går till och vilken roll olika aktörer har.
Dessa underliggande antaganden, hävdar jag, bidrar till att förklara och möjliggöra den
utbredda praktiken av utvecklingsintervention, medan det utan dessa antaganden
skulle vara svårt att motivera samma praktik.
Vidare betraktas och behandlas i studien lokala kontexter som levande samhällen
med en rad specifika särdrag och egen dynamik. När en utvecklingsintervention
implementeras i en sådan kontext uppstår ett möte och ett samspel mellan det nya och
det redan befintliga, och jag utgår ifrån att dessa lokala särdrag, denna lokala dynamik
och detta samspel bidrar till att förklara varför interventionens förlopp och resultat
vanligtvis inte blir de avsedda.
Dessa utgångspunkter pekar mot det som motiverar avhandlingen: nödvändigheten
av att belysa och granska underliggande antaganden; att sätta utvecklingsbistånd i
perspektiv genom att betrakta det som del i den kontext där det implementeras; och att
föra samman dessa båda perspektiv. Avsikten är att undersöka hur den underliggande
rationaliteten förhåller sig till den lokala dynamiken och samspelet som uppstår vid
implementeringen, och forskningsproblemet lyder:
hur utfaller den interventionistiska
rationaliteten då en utvecklingsintervention implementeras i en lokal kontext? För att belysa den underliggande rationaliteten, studeras internationellt utvecklingsbistånd i relation till ett par andra former av interventionistisk praktik som också syftar till samhällelig utveckling och ökad välfärd: “högmodern” (high modernist) intervention, som var starkast i början av 1900-talet och som manifesterades i storskaliga projekt för att omforma sociala system genom exempelvis stadsplanering och folkomflyttning; samt kolonialmakters intervention i sina kolonier, vilken – uttalat och åtminstone delvis – syftade till att förbättra befolkningens villkor genom exempelvis utbildning, infrastruktur och vissa värderingar, det som i avhandlingen kallas “kolonial välfärdsintervention”. Dessa båda former av intervention uppvisar stora likheter med det internationella utvecklingsbiståndet vad gäller bland annat motiv och medel. Ur genomgången av “högmodern” intervention och “kolonial välfärdsintervention”, och en genomgång av biståndets skiftningar sedan efterkrigstiden som pekar mot ökande komplexitet och ökande grad av intervention, urskiljs ett antal aspekter av underliggande rationalitet. För att studera praktiken av utvecklingsintervention i sin kontext, genomförs empiriska fallstudier i tre kambodjanska byar där en så kallad “governanceintervention” pågår. Under tre vistelser i var och en av byarna studeras inledningsvis, genom intervjuer och observationer, lokala särdrag och dynamik i vid bemärkelse. Fallstudierna blir sedan efter hand mer fokuserade på hur befolkningen uppfattar och relaterar till utvecklingsinterventioner och hur dessa kommer att utgöra en del av det lokala samhället. Intervjuerna blir då också mer strukturerade och styrda av fyra forskningsfrågor: 1. Vilka uppfattningar, attityder och förhållningssätt har bybor till de aktiviteter och aktörer som är involverade i den “governance-intervention” som studeras, och hur uppfattar de “utveckling” som sådan? 2. Hur förhåller sig bybor i sina socio-ekonomiska strategier till de möjligheter och krav som kommer med den “governance-intervention” som studeras, och hur mäter sig och samspelar dessa möjligheter och krav med befintliga socio-ekonomiska instititutioner? 3. Vilken påverkan sker mellan, å ena sidan, fördelningen av resurser och förmåner och inrättandet av vissa åligganden som kommer med den “governanceintervention” som studeras och, å andra sidan, lokala maktstrukturer, politisk kultur och klimat, och attityder till ledarskap? 4. Vilken påverkan sker mellan, å ena sidan, kommunens åtaganden och metoder för tilldelning av resurser som kommer med den “governance-intervention” som studeras och, å andra sidan, bybors politiska beteende och deras erfarenheter av och förväntningar på de lokala myndigheterna? Analysen av underliggande rationalitet (kapitel 3.4) visar att utvecklingsinterventioner bygger på antaganden om att de samhällen där utvecklingsinterventioner formuleras har något som mottagande samhällen saknar, vare sig det handlar om teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system, politiska strukturer eller något annat; att detta något kan överföras dit där det anses behövas; att det finns tekniska lösningar på problem av underutveckling; att extern expertis är adekvat för att definiera dessa problem och lösningar; att det är befogat och nödvändigt att fokusera på interventionen och ett begränsat antal aspekter, medan man kan bortse från annat i den lokala kontexten och därmed göra den lokala arenan åskådlig utifrån; att det som införs utifrån fungerar oberoende av den lokala kontexten; att människor beter sig enhetligt och som förväntat; och därmed att samhällelig utveckling är “makeable”, det vill säga att den kan utformas och styras rationellt, och att införandet av något nytt sätter igång en given process mot förutbestämda mål. I studien påpekas genomgående att få människor skulle ansluta sig till dessa antaganden när de görs explicita, men att praktiken fortgår som om den byggde på dessa antaganden. Den empiriska studien (kapitel 5-8) visar att det som dessa antaganden säger inte är vad som händer i praktiken. Fallstudierna illustrerar bland annat hur bybor uppfattar diverse nya inslag i byn; hur det nya inkorporeras i befintliga socio-ekonomiska strategier och institutioner; hur byns ledarskap och politiska strukturer påverkar och påverkas; hur lokala myndigheters roll och människors politiska beteende påverkar och påverkas. De tre fallstudierna pekar på delvis likartade och delvis olikartade mönster av mer eller mindre intensivt samspel mellan interventionens olika manifestationer och den lokala kontexten. Hur interventionen uppfattas, relateras till och inkorporeras beror på en rad lokala faktorer så som sociala normer och värderingar, ekonomiska villkor och differentiering, politisk kultur och klimat, och myndigheters roll och förhållningssätt. Det nya omformas genomgående och blir på olika sätt en del av kontexten, dock vanligtvis inte så som var avsett. Analysen, slutligen, av den underliggande rationaliteten i förhållande till den lokala dynamiken pekar på att medan rationaliteten säger en sak, leder samspelet vid implementeringen till något annat. Denna diskrepans är föga förvånande, men den motiverar en diskussion om det möjliga, önskvärda och rättfärdiga i att intervenera för ett skapa en viss samhällelig utveckling. Diskussionen pekar mot att det inte är hållbart att bortse från den lokala kontexten; att försöka skapa åskådlighet utifrån; att förlita sig på externa lösningar; att fokusera snävt på interventionen; att förvänta sig att människor beter sig enhetligt och förutsebart; eller att betrakta och behandla samhällelig förändring som något tekniskt, opolitiskt och harmoniskt. Genomgående handlar diskrepansen mellan den inneboende rationaliteten och dess utfall om förenkling kontra komplexitet. Interventioner i ett annat samhälle är nödvändigtvis “enkla” och detaljerad design och förutsägelse innebär oundvikligen en drastisk reducering av den verkliga komplexiteten. Detta är problematiskt eftersom denna komplexitet är vital i det lokala samhället, men inte kan skapas eller upprätthållas genom intervention. Vad som däremot kan designas är “tunt”, vilket innebär en risk för att lokala institutioner och arrangemang undermineras. Sådana institutioner och arrangemang kan dock också vara det som får en intervention att fungera trots sin “tunnhet”. Studien pekar å ena sidan på en interventionisk föreställning om en designad, förutsägbar och kontrollerbar process mot ett givet mål, och å andra sidan på den socialt konstruerade process som uppstår då en intervention implementeras, med en rad faktorer som inte kan förutsägas eller kontrolleras och vars förlopp och resultat skiljer sig från plats till plats. Utvecklingsinterventioner bygger alltså på underliggande men outtalade antaganden (som få skulle ansluta sig till när de görs explicita) som inte utfaller som avsett, vilket till stora delar beror på samspelet vid implementeringen med lokala särdrag och dynamik. Slutsatsen av detta är inte att vi ska upphöra med försöken att minska fattigdom, orättvisor och mänskligt lidande. I studien hävdas att det fortfarande finns skäl att intervenera i fattiga samhällen. Vad som behövs är dock inte än mer sofistikerade och omfattande metoder, utan förändrade antaganden och ambitioner. I stället för att i detalj försöka designa och styra processen av samhällelig förändring och människors beteende, bör mindre komplexa interventioner genomföras där människors agerande och de lokala omständigheterna tillåts avgöra förlopp och resultat. Beträffande vidare forskning pekas det mot behovet av att studera varför det internationella utvecklingsbiståndet fortgår som om det var baserat på vissa underliggande antaganden trots att få skulle ansluta sig till dessa, samt att studera hur den pågående globaliseringen påverkar rationaliteten, relevansen och utformningen av utvecklingsinterventioner.
