Brasiliens miljöminiter avgår
Avhoppet och utnämningen gör förstås att trovärdigheten minskar för Lula-regeringens vilja och förmåga att på allvar stå upp mot jordägarna och de krafter som hänsynslöst vill exploatera regnskogen.
Länk till artikeln: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=420534
Efter Sao Paulo; etanol eller mat?
Jag tycker idag att vi ska fortsätta vara positiva till sockerrörsetanol från Brasilien. Men bara som en temporär övergångslösning och bara om den brasilianska regeringens olika åtgärder för att komma till tals med problem kring produktionen visar sig ha effekt. På lång sikt måste det huvudsakliga transportmedlet för såväl personer som gods vara tåg. De bil- och lastbilstransporter som då ändå finns kvar kommer att drivas av biogas, el och andra generationens biobränslen.
Hur kan vi fortsätta säga ja till etanol från Brasilien?
Etanolen har varit bra för att få folk att ta ett första steg bort från oljeberoendet. Det ska vi ta vara på. Sockerrörsetanol har den största energimängden av de olika biobränslegrödorna. Sockerrörsetanol från Brasilien påverkar inte nämnvärt de höga världsmarknadspriserna på mat.
Miljöproblem?
Storskaliga monokulturer minskar den biologiska mångfalden och kräver mycket konstgödning och bekämpningsmedel för att fungera. I den rapport om jordbruket som Miljöpartiet nyligen publicerat står vi för raka motsatsen; småskaligt och ekologiskt. Globalt vill vi att mer biståndsmedel ska riktas till omställning av jordbruk i den här riktningen. Detta är nödvändigt för att jordbruksproduktionen ska vara långsiktigt hållbar. Samtidigt argumenterar vi i vår utrikespolitik för att varje land ska ha större möjligheter att själva "äga" sin utvecklingspolitik. Etanol kan ge Brasilien viktiga exportinkomster och det är i grunden upp till Brasilien att bestämma vad de vill satsa på. Dessutom; monokulturer har vi i Sverige också. Vill vi att världen ska ställa om så bör vi börja på hemmaplan. Och miljöproblem kring monokulturer kan - till viss del åtminstone - klaras med ett genomtänkt växelbruk.
I Brasilien är expansionen av monokulturer än stor miljöfara. Men sojaodlingarna och arealen med eucalyptus (som sänker grundvattennivåerna mest) är större miljöbovar än sockerrörsetanol. Sockerrörsodlingarna påverkar indirekt avskogningen av Amazonas. Detta säger den brasilianska regeringen går att hejda. Rimligtvis måste deras åtgärder få tid att verka, men vårt tålamod här måste vara kort inte minst med tanke på att Brasiliens fjärdeplats på listan av länder som släpper ut mest växhusgaser mest beror på avskogningen i Amazonas.
Arbetsförhållanden?
Sockerfältsarbetarnas arbetsvillkor är urusla och i vissa fall rena slavkontrakt. Men lösningen på det problemet är egentligen enkelt: mekanisera! Om det är något sammanhang där människor med fördel kan ersättas av maskiner så måste det vara i skörden av sockerrör. Bara tanken, när man åker föbi mil efter mil av sockerrörsfält, att allt detta skulle huggas av mannakraft är horribel. Visst, mekanisering skulle göra en stor grupp migrantarbetare arbetslösa. Men detta är egentligen ett regionutvecklingsproblem snarare än ett problem för biobränselproduktion. EU förhandlar nu standarder för etanolproduktionen med Brasilien. I dessa bör det ställas krav på att resurser kanaliseras till utvecklingsprojekt i nordöstra delen av landet, där de flesta migrantarbetarna kommer ifrån.
Biobränslen och mat?
Produktionen av biobränslen är bara en del av förklaringen bakom det höga världsmarknadspriset på mat idag. Och av biobränslena är det framförallt de som gjorts på vete, majs eller andra matgrödor som bidrar till att driva upp priserna. Goda skördar av vete nyligen på olika håll i världen har redan gjort att priset på den grödan nu sjunker igen. I botten av den här problematiken ligger förstås konkurrensen om mark. Så länge vi inte har överskott av mat måste mark självklart användas till matproduktion. Men det var inte så länge sedan vi hade stora matlager i världen. Tidningen OmVärlden beskriver i sitt senaste nummer hur Malawi skapat överskott i sin livsmedelsproduktion bara genom att gå emot Världsbanken och andra experter och subventionera konstgödsel till sina bönder. De höga matpriserna ger incitament till fattiga bönder att investera, liksom att börja odla mark som nu ligger i träda p.g.a. olönsamhet. I Brasilien finns det fortfarande obrukad mark. I de fall marken är knapp ska matproduktion prioriteras framför exportgrödor, vare sig dessa är bomull, snittblommor, tobak, biobränslen eller något annat.
Hindrar landreform?
Ett effektivt sätt att fördela resurser mer jämlikt världen över är att få de landreformer som finns beslut om i Namibia, Sydafrika, Zimbabwe, Brasilien m.fl. länder bli reffektiva. MSTs ockupationspolitik i Brasilien har, vad jag förstår, inte fått något brett stöd. Landreformer är något Sverige ska trycka på om i våra relationer med u-länder, inom ramen för Politik för Global Utveckling, och där inte minst hjälpa till att sprida goda exempel. Det ligger säkert mycket i farhågorna från MST att de tre monokulturernas expansion lägger beslag på mark som kunde använts till jordreform. Bästa sättet att stödja en omfördelning av mark är att propsa på detta i EUs förhandlingar om standarder (och handelsavtal!) med Brasilien.
Agroecology
Vad jag kan se ligger MSTs tankar om agroecology nära Miljöpartiets visioner om ett småskaligt, ekologiskt jordbruk. En del av detta jordbruk skulle mycket väl kunna vara produktion av biobränslen, men som komplement till matproduktion. Jag tycker därför vi ska stödja framförallt MSTs projekt med utbildningscentra i olika delar av landet för att skynda på den här utvecklingen. Etanolproduktionen kan vi acceptera som en övergångslösning. Risken är förstås att vi bygger in oss i ett nytt system som blir svårt att ändra. Men jag tror att om vi framförallt fortsätter stödja forskning kring andra biobränslen och driva på för ändrade resvanor, så är den risken ändå liten.
Ansvar att skydda befolkningen i Burma
Ett mer flagrant brott mot mänskliga rättigheter än den Burmas regering gör sig skylda till nu är svårt att hitta. Att hindra utländska hjälparbetare lindra nöden efter cyklonen är kriminellt. Här, om någon gång, borde FNs nya klausul vara tillämplig.
Sao Paulo, sondag
Gårdagen var en lång dags färd mot något slags konsensus. På scen, tre olika paneler som tog upp biologisk mångfald, hållbara städer samt framtiden för Global Greens. Vid sidan av, förhandlingar i smågrupper kring deklarationerna som tas nu idag. Mot kvällen hade det blivit konsensus kring post Koyto-deklarationen, biologisk mångfald och framtiden för Global Greens. Den senare säkerligen efter starka uppmaningar inte - minst från Per Gahrton - under panelen tidigare att européerna skulle släppa sina tveksamheter kring Australiens förslag. återstod 21-punktsprogrammet.
En rad workshops betades också av under eftermiddagen. Några med direkt koppling till deklarationerna, andra helt fristående. Från en av de fristående kom partisekreterare Börjesson ut helt strålande. Den som gett henne det breda leendet var Jim Harris, f.d. ledare för de kanadensiska gröna. Upplärd av Al Gore hade han pratat om kampanjande. Högst en fjärdedel negativt, resten måste vara lösningar och framtidshopp, var hans budskap. Och:
- Vi måste rädda den här planeten för det är den enda som har choklad.
Under förmiddag idag klubbades så alla deklarationerna, tillsammans med tre resolutioner: om Ingrid Betancourt, kärnkraft och Tibet. Till resolutionen om Tibet hade det tibetanska ungdomspartiet föreslagit ett tillägg som skärpte skrivningen om självständighet. Det tillägget röstades dock ned med argumentet att det skulle gå utöver vad Dalai Lama föreslår och att ungdomspartiet inte förespråkar icke-våld.
Så vad har den här kongressen gett då? För mig i alla fall en känsla av att en spretig rörelse håller på att hitta strukturer och gemensam kraft. Trots att de gröna i många länder inte är fullödiga partier ännu, och att det i majoriteten av världens länder fortfarande inte finns någon grön representation, så är vi en växande rörelse med svar på dagens och framtidens problem som skiljer sig radikalt från andra partiers. Möjligen är vi också på väg att formulera en en gemensam grön ideologi. De inslagen var för mig de mest givande här. Jag tror att en formulerad ideologi behövs för att hålla ihop rörelsen och för att inte vattna ur vårt budskap när nu fler och fler partier börjar komma i en situation där de kan förhandla maktpositioner. Eller som Per Gahrton uttryckte det:
- För att uppnå något måste man kompromissa. Men vi måste akta oss för att kompromissa så mycket så att när vi väl har makten då har vi också kompromissat bort våra grundvärderingar.
Framme på scenen har det under hela kongressen stått två lådor med solrosor. Kanske är det för att jag själv är småbarnsförälder, men de har fått mig att tänka på yrvakna, pliriga, nyfikna och bångstyriga små barn på väg att kravla iväg. Bättre symbol för ett framtidsparti kan jag inte tänka mig. Fast nu på slutet börjar dom också bli lite sömniga.
Sao Paulo, lördag
Längsta applåderna igår fick Ingrid Betancourt. En gripande dedikation av hela kongressen till henne, och en innerlig önskan att hon ska släppas ur fångenskapen, inledde dagen. Hennes man Juan Carlos le Compte talade, liksom Luis Eladio - en f.d. medfånge och den som senast träffat Ingrid Betancourt. Dedikationen avslutades med ett filmat tal av Ingrid Betancourt från den första Global Greens Congress i Canberra för sju år sedan. Hennes budskap då var att vi måste våga vara djärva och sikta mot makten, inte bara vara varningsklockor eller stödpartier.
- Det första kriget att vinna i den kampen är över vår egen skeptisism, sa hon.
Den visionen återklingade hos andra talare, som de kanadensiska grönas ordförande Elizabeth May när klimatkrisen debatterades. Utmaningarna vi står inför är enorma och inga andra partier än vi vill riktigt se det, menade hon. Om stora isar i Antarktis och på Grönland smälter kan havsvattennivån stiga med upp till 10 meter. Golfströmmen är redan påverkad och enligt henne pekade försvarsmakten i USA ut detta som ett större hot mot säkerheten än terrorism. Fast den rapporten fick förstås inget större genomslag i USAs politik...
- Vi måste göra det omöjliga för att undvika det otänkbara. Låt andra partier ägna sig åt det möjliga, var hennes sammanfattning.
Fyra huvuddeklaration ska antas på kongressen; en om klimatkrisen med förslag på hur fortsättningen efter Kyoto-protokollet ska se ut, en lista med de Grönas prioriteringar i det tjugoförsta århundradet ("21 points for the 21st century"), en om hållbara städer och en om framtiden för Global Greens. Av dessa är det 21-punktsprogrammet och framtiden för Global Greens som debatteras mest. Men texten om post-Kyoto kan också komma att bli en stridsfråga. När frågan var uppe i plenum beklagade Rebecca Harms från de tyska Gröna att man inte kunnat enas i eftermiddagens work shop. Hon ville fokusera texten på energibesparingar - det är så vi snabbast och enklast kan åstadkomma stora reduktioner av utsläpp. Peter Eriksson vill istället priotera åtgärder som bryter oljeberoendet, bl.a. genom att strypa investeringar i oljesektorn och att göra det dyrare redan att pumpa upp oljan.
Sao Paulo, fredag
Så är då själva kongressen igång. Med organisatoriskt strul här och var, men i alla fall igång.
Förspelet igår var ett dagslångt seminarium arrangerat av Heinrich Böll foundation, där bl.a. en panel handlade om "The Greens world wide" i vilken Per Garthons inslag var att presentera Cogitos nya bok "Is there a need for a green ideology?".
Det som annars ser ut att bli den stora frågan är hur Global Greens ska vara organiserat i framtiden. Koordinationskommittén, där bl.a. Eva Goës ingår, jobbar häcken av sig och vill ha ett mer permanent sekretariat som stöd. Australienska gröna har också lagt ett förslag om ett sådant och samtidigt erbjudit sig att husera detsamma. Men det kommer förstås att kosta. Och vilken roll ska egentligen sekretariatet ha?
På ett möte med de europeiska gröna gick meningarna om Australiens förslag isär. Alla var i. och för sig eniga om att det behövs förändring, men frågan var hur fort man ska gå fram. Tyska och belgiska gröna argumenterade att det här inte har diskuterats på nationell nivån någonstans i den gröna rörelsen. De har ett motförslag som går ut på att Koordinationskommittén ska ta fram ett mer utarbetat förslag efter kongressen som man sedan skulle kunna ta beslut om i en slags konsultationsrunda. I deras tidsperspektiv skulle ett beslut kunna vara på plats inom ett och ett halvt år. Andra är mer otåliga och vill att kongressen ska ta ett mer konkret beslut här och nu för att inte tappa tid.
I kongresslobbyn presenterar sig en rad olika organisationer och företag. I ett av båsen hittade vi Fernanda F. Bandeira de Mello från delstaten Sao Paulos miljösekretariat. Hon visade en PP-presentation som tyska miljöministern ska få sig till livs när han besöker Sao Paulo idag, och som beskriver det program delstaten har för att komma till rätta med miljö- och arbetsproblematiken kring etanolproduktionen. Rätt så ambitiöst, också vad gäller hur det ska övervakas när det väl är på plats. Här fick vi också lära oss att anledningen till varför bolagen bränner sockerrören innan de skördas inte bara beror på att man vill ha bort ormar och insekter. Nej, i första hand är det för att få ut mer energi på ett billigt sätt. I processen att göra etanol kokar man nämligen sockerrören för att öka utfällningen av socker. Att bränna rören direkt på fälten har samma funktion.
I efterminglet på kvällen fick jag tagit tag i Alfredo Sirkis från Partido Verde (de Gröna) i Brasilien, för att höra partiets inställning till etanol.
- Matkrisen i världen är inte sockeretanolens fel utan framförallt att man gör etanol av majs, inledde han.
Men enligt honom ser partiet visst risker med att expansionen av sockerrör trycker upp andra grödor och boskapsuppfödning in i Amazonasreservat. Likaså höll han med om problemen med förlorad biodiversitet när monokulturer breder ut sig och att arbetsförhållandena på sockerfälten måste förbättras.
- Men detta har regeringen program för. Det går att begränsa sockerrörens expansion. Och vi ska förstås aldrig inbilla oss att Brasilien kan täcka hela världens behov av etanol.
Att expansionen skulle ta mark i anspråk som annars kunde utnyttjas till landreform, som MST vill, avfärdade han som skitsnack.
- Landreform var aktuellt på 80-talet. Nu ser situationen helt annorlunda ut. Folk flyttar inte till städerna för att det inte har mark, utan för att de vill bo i städer istället, menade Alfredo Sirkis.
- Vad MST gör är att locka folk till slumstäder på landet, där de ockuperar mark utan att ha någon riktig plan för produktionen. De kan hålla på enbart därför att Lula behöver stöd från socialistiska partier.
Å andra sidan nämnde Ulrike Lunacek, talesperson för European Green Party, i sitt anförande när kongressen inleddes etanolen specifikt som en orsak till de höga världsmarknadspriserna på mat. De gröna i EU-parlamentet driver en kampanj på temat "food not fuel". Likaså lär kanadensiska gröna vara negativa till etanol. Så det verkar inte finnas en gemensam hållning inom de gröna världen.
/LOK
Sao Paulo, torsdag
Ribeirao Preto är etanolens Mekka i Brasilien. Vi kommer dit efter tre timmars bilfärd kantad av oändliga sockerrörsfält, endast här och var uppbrutna av citrus- och eucalyptusodlingar. Mitt i hjärtat av allt detta som MST (de landlösa lantarbetarnas organisatoin) arbetar mot, har de lyckats etablera en bosättning*. Bosättningen är nu en symbol för hela MST och försörjer 6 000 personer med mat.
Inte långt från bosättningen ligger MSTs regional träningscenter, i lokaliteter där en kyrklig organisation inom befrielseteologin tidigare drev rehabilitering av missbrukare. Organisationen samarbetar nu med MST. Här träffar vi Kelly från den regionala MST-ledningen.
- Av all mark häromkring används idag 99% till agro-business, säger hon. Det är en av de bördigaste delarna av hela Brasilien och skulle lätt kunna vara självförsörjande på mat. Men istället måste man idag importera 80% av all mat från andra delar av landet.
Ägarkoncentrationen och den hårda exploateringen av jorden för exportgrödor bryter mot en fundamental lag kring jordegendom, menar Kelly. Enligt konstitutionen ska mark "uppfylla sin sociala funktion"; d.v.s. varar produktiv, utnyttjas i respekt för miljö och arbetslagar samt "harmonisera relationen mellan jordägare och arbetare". Agro-business går på tvärs mot detta. Kelly exemplifierar.
- Aqüifero Guarami (den enorma grundvattenreservoaren i södra Brasilien) går i dagen här. Studier visar både att vattnet är förorenat av agro-industrierna och att grundvattennivå sjunker.
- Lagen säger att i den här regionen måste alla jordägare reservera minst 20% av marken för skog. Det når man inte upp till och tvärtom fortsätter avskogningen.
- Innan man skördar sockerrören bränner man fälten för att få bort ormar, skorpioner och insekter. Vetenskapliga studier visar att dammet efter bränningen orsakar cancer.
- Fickor av fattigdom genererar slum. Av stadens 700 000 invånare är 80 000 tillfälliga sockerrörsarbetare som bor i slumområden.
- Flera av företagen har stora lån från staten. Lån som aldrig betalas av. Med andra ord går industrierna runt p.g.a. enorma statliga subventioner.
- Under de senaste åren har 21 sockerrörsarbetare dött av ren utmattning.
- Arbetsmarknadsdepartementet (Ministry of labour) har en lång lista över rent slavarbete i regionen. Faktum är att när slaveriet avskaffades 1882 räknade man med att en arbetare var produktiv i genomsnitt i 20 år. Sockerrörsarbetarna idag "håller" inte mer än 12 år.
Å andra sidan konstaterar Kelly att 70% av allt skördearbeta sköts maskinellt numera. Kanske håller maskinerna på att ta över arbetet i vilket fall som helst.
Efter träningscentret forsätter vi ut till först en camp där man bara alldeles nyligen fått laglig rätt till marken och sedan till bosättningen. Människorna här berättar om eländet de levde i som sockerrörsarbetare och hur livet nu fortfarande är fattigt men så mycket ljusare i självtilliten som egen ägd mark ger ochi gemenskapen med de andra familjerna.
* När MST ockuperar mark stöder man sig på en jordreformslag som aldrig har fått någon riktig praktisk verkan. Ockupationer betecknar de som en "camp" så länge man inte ännu har fått laglig rätt till marken. När domslutet kommer och lagfarten är deras, övergår "campen" till en "bosättning" och man börjar bygga upp sitt gemensamma jordbrukarsamhälle på allvar.
Sao Paulo, onsdag morgon
- Mer aen 80% av befolkningen stoedre honom, 50% skulle vilja ha honom foer en tredje presidentperiod, sager Juan Paulo Rodrigues, generalsekreterare foer organisationen.
Presidentens popularitet, parad med en koalition mellan storgodsaegare, utlaendska investerare och media i landet, goer att det aer oerhoert svaart att oever huvud taget foersoeka ifraagasaetta Lulas storsatsning paa etanol.
- Vad vi ser aer tre monokulturer som breder ut sig: soja, eucalyptus (foer pappersmassa) samt sockerroer foer etanolproduktion, fortsaetter Juan Paulo. Detta leder till avskogning, utarmning av jorden och hoega matpriser.
MST arbetar i foersta hand med landreform, att bryta aegarkjoncentrationen oever jordbruksmarken och istaellt ge lantarbetare som idag saknar mark moejlighet att utveckla smaaskaliga jordbruk.
- Satsningen paa etanol har istaellet inneburit en oekad koncentration, sager Juan Paulo.
Utoever de inhemska storgodsaegarna boerjar nu ocksaa internationella storinvesterare att intressera sig foer Brasilien. I Sverige stirrar vi ju ofta oss blinda paa Kina, men daerbakom finns foerstaas ocksaa Indien, Sydafrika, Brasilien och liknande laender som det internationella kapitalets nya Klondyke.
- Det finns idag outnyttjad jordbruksmark, men den saeljs nu ut foer produktion av de tre monokulturerna, istaellet foer att anvaendas till landreform, fortsaetter Juan Paolo.
Vi i miljoepartiet vill ju ha en mer jaemlik foerdelning av jordens resursr, och just de landreformer som finns beslutade om i Brasilien och andra laender aer ett politiskt verktyg som skulle kunna anvaendas som foerdelningsinstrument.
Som alternativ till monokulturerna lanserar MST "agroecology": d.v.s. satsning paa smaaskaliga jordbruk foer matproduktion och biodiesel. Det senare gaar utmaerkt att kombinera med smaajordbruk och foer att utveckla kunskapen kring smaaskaligheten aer man paa gaang att etablera fyra utbildningscentra i olika delar av landet.
Efter MST aaker vi ut till den lilla staden Cosmopolis, en dryg timmas bilresa utanfoer Sao Paolo. Haer traeffar vi Carlita da Costa paa Sindicato dos Empregados Rurais de Cosmopolis, lantarbetarnas fackfoerening i staden. Hon tar oss med till naagra av de foerlaeggningar daer sockerroersarbetarna bor och visar hur fackets arbete har foerbaettrat deras situation. Enligt tolken Anna fraan MST som foeljer med oss saa aer det haer det goda exemplet vad gaeller arbetarnas villkor.
- Om en arbetare hugger 20 ton roer per dag tjaenar han 72 R (ungefaer 250 SEK), beraettar Carlita da Costa.
Med tanke paa att minimiloenen ligger paa 400 R i maanaden saa ar det raett saa bra betalt. Daerutoever kommer en del andra foermaaner. Men arbetet aer plaagsamt haart.
Bakom fackets framgaangar i Cosmopolis ligger en enveten kamp sedan mitten paa 80-talet med aaterkommande strejker. Idag aer facket respekterat av foeretaget. Men leder inte de hoegre loenerna haer till att foeretaget konkurreras ut av mer skrupuloesa arbetsgivare?
- Nej, eftersom alla arbetarna vill hit och foeretaget daermed faar de allra baesta, saeger Carlita da Costa.
Paa deras kontor efteraat visar hon bilder paa andra foerlaeggningar med vidriga foerhaallanden. Hon beraettar ocksaa om villkor paa andra staellen som mer eller mindre liknar slavkontrakt. Och varfoer tar inte fackfoereningar paa andra haall efter deras goda exempel?
- Ja det skulle jag ocksaa vilja veta, skrattar Carlita da Costa. Olika fackfoereningsledare har inte samma instaellning som vi, fortsaetter hon diplomatiskt.
Efter 15-20 aar i sockerroersfaelten aer de flesta mer eller mindre invalidiserade. Det aer fraemst leder och ryggar som tar stryk. Har de under hela sin arbetstid varit med och betalat in till en pensionsfond, kan de faa en pension daa motsvarande 80% av landets minimiloen. Men de raecker att man missat att betala in en enda saesong saa aer man ute ur systemet.
Men med de haer foerutsaettningarna, varfoer inte mekanisera hela skoerdearbetet?
- Det gaar inte, menar Carlita da Costa, eftersom den hoegsta koncentrationen av socker sitter laengst ned i roeren och maskinerna kan inte klippa saa laangt ned som arbetarna kan. Man faar ut dubbelt saa mycket socker av manuellt huggna roer jaemfoert med maskinellt.
Sao Paulo, maandag
- Tidningarna skäller oss för att skydda kriminella, säger Maria Luisa Mendonca med ett snett leende. Hon är "diretora" för Rede Social de Justicia e Direitos Humanos, en organisation som jobbar för mänskliga rättigheter i Brasilien. Under de senaste åren har de fokuserat speciellt på sockerarbetarnas arbetsförhållanden.
- Vi driver ett 40-tal rättsfall mot arbetsgivare bara här i delstaten Sao Paulo.
Sockerarbete är ett säsongsarbete och majoriteten av dem som jobbar i delstaten Sao Paulo är migranter från andra delar av landet, främst nordöst där historiskt sockerrörsodling varit dominerande. Enligt Maria Luisa utnyttjar skrupulösa mellanhänder arbetarna och binder upp dem i slavliknande kontrakt. Arbetarna får betala för resan till Sao Paulo, för mat och annat de behöver. Det som blir över räcker inte för att försörja en familj på.
Lönen beräknas på en kvot av hur mycket sockerrör arbetaren ska hugga. I Sao Paulo ligger kvoten på mellan 10 och 15 ton per dag. Det är vad som skulle kunna skördas med maskiner, så om arbetarna inte når upp till detta tar maskinerna över.
Inom EU pågår just nu att arbete med att ta fram sociala kriterier för hållbar produktion av biobränslen.
- Det hjälper oss mycket ifall ni i Europa pressar på och kräver att de här kriterierna ska förändra strukturella förhållanden, som att arbetarna ska få betalt per arbetad dag istället för per skördad kvot sockerrör, säger Maria Luisa.
Etanolproduktionen i Brasilien startade i delstaten Sao Paulo som en reaktion på oljekriserna under 70-talet. Sao Paulo är idag centrum för produktionen, men med regeringens ivriga påhejande så expanderar etanolproduktionen överallt. Detta leder till att diversifierat jordbruk slås ut till förmån för sockerrörsodling. Men det leder också till att jordbruk expanderar in i skyddade regnskogsområden, enligt Maria Luisa. Det är en dominoeffekt; sockerrörsodlingens utbredning gör att odling av soja och andra grödor flyttar längre upp och tar över betesmark för nötkreatur. Djuruppfödarna i sin tur röjer regnskog för sina djur. Dessutom har Maria Luisa exempel på skyddad regnskog som röjts direkt för att odla sockerrör. Vilket förstås äter upp en stor del av de positiva effekter på klimatförändringar som etanolen kan ha.
- Brasilien ligger på fjärde plats i världen när det gäller klimatpåverkan, säger Maria Luisa. Största orsaken är nedhuggen regnskog.
I morgon (tisdag) ska vi ut och träffa arbetarna.
Vad händer på Global Greens Congress?
Etanol - eller mat till fattiga?
Å ena sidan läser jag Världsbanksrapport och forskare från Chalmers som säger att de höga matpriserna för närvarande bara delvis beror på ökad produktion av biobränslen. Att medelklassen i Kina och Indien äter mer kött idag, att oljepriserna rakat i höjden och gjort dieseln dyrare också för bönderna, att skördar slagit fel på flera håll i världen den senaste tiden, förklarar de som andra orsaker.
Å andra sidan får jag bilder och rapporter förmedlade från MST och andra organisationer i Brasilien. Som säger att biobränslen är bara skit. Arbetarna sliter under omänskliga förhållanden. Gifter används ohämmat i produktionen. Monokulturen breder ut sig och produktionen tar visst maten ur händerna på de allra fattigaste.
Det här blir den stora frågan att greppa under dagarna där.
