Lars-Olof Karlsson

Sydkorea har fattat galoppen. Bland de industriländer som nu satsar miljardbelopp för att vända krisen är Sydkorea det land som lägger störst andel av satsningarna på nya gröna industrigrenar. Allt enligt en sammanställning i Financial Times, refererad i Forum Syds senaste rapport I krisens skugga; G20s blinda fläck - vad bör göras?

Sydkorea satsar 81% av sitt krispaket på nya näringar. Näringar som kan ge nya jobb i miljövänliga tekniksektorer m.m. Näst bäst är Kina med 38%. Bland västländerna ligger Frankrike främst. De satsar 21%, Tyskland 13%, USA 12%. Sverige finns inte ens med på kartan.

Här vill vi uppenbarligen istället vända krisen genom att först investera i de gamla vanliga industrierna. Och sedan när de är på fötter igen, så ska vi ställa om till en grön ekonomi. Eller?

Dags att vakna, Reinfeldt! Världen springer ifrån oss.

Igår rapporterade Ekot att en "Majoritet är positiv till kärnkraft". Inslaget byggde på en fråga i SOM-institutets årliga undersökning om svenskars inställning till olika energikällor. Frågan löd: "Vad är din åsikt om kärnkraftens användning som energikälla i Sverige?". 51% är nu för fortsatt användning av kärnkraft.

Samma opinionsmätning visar ett "Rekordhögt stöd för mer vindkraft", enligt DN idag. 80% vill ha mer vindkraft. Endast 19% vill bygga ut kärnkraften.

Så när våra största kärnkraftskramare, ledarna för landets större energibolag, vill bygga mer reaktorer är det uppenbart att inte är i takt med tiden. Och det är sorgligt att Reinfeldt och Olofsson klappar dem på axeln när de öppnar för det ska kunna byggas nya reaktorer, istället för att peka med hela handen mot framtidens förnyelsebara energislag.

Solinstrålningen över en tiondel av Sahara räcker för att täcka hela världens elbehov. Tekniken att ta tillvara denna instrålning finns redan framme. Så vad väntar vi på?

Maud Olofsson har ställt in sig i ledet av grå betongkramare som med Reindfeldt och Stefan Löwén i spetsen och blickarna fast på stora, tekniskt komplicerade  och farliga kraftverk backar sig in i framtiden. När kärnkraftverken började byggas i det här landet befann sig de alternativa energikällorna i sin linda. Idag är tekniken tillräckligt utvecklad för att göra vindkraft och solenergi konkurrenskraftigt. GP har idag en inspirerande artikel om hur vi borde tänka kring framtida energiförsörjning. Men centern vacklar och öppnar för att plöja ner ytterligare värdefulla miljarder

Det var väntat, men likafullt så skönt! Äntligen är Bush-eran över! Med Obama blir det förnuftigare utrikespolitik i USA, bättre miljöpolitik. Avgörande i en värld där klimatförändringarna - trots den akuta finanskrisen - är den stora ödesfrågan.

Oroande dock hur mycket just finanskrisen kan komma att hämma den nye presidentens handlingsutrymme under de första viktiga månaderna. Och trots att Obama kommer att stå för en annan politik än vad McCain hade gjort, så ska man förstås komma ihåg att han heller inte är någon grön politiker. Skillnaden mellan den här kommande demokratiske presidenten och Nya Moderaterna är i många fall inte så stor.

Intressant med valet är också vad valresultatet kan innebära för det republikanska partiets politik. Obama har de unga väljarna. Mer av samma kristna-högern-influerade politik som Bush har fört, var inte deras idé om en ljus framtid. Ska republikanerna apellera till de unga så måste det konservativa kristna budskapet tonas ned.

Satt på seminarium igår kväll. Om "Multituden"; det begrepp som vänds och vrids på inom många intellektuella kretsar just nu. Nylanserat av duon Michael Hardt/Antonio Negri som ett försök att ringa in det kollektiv som idag kan vara bärare av ett alternativt samhällssystem till det kapitalistiska. Deras böcker Imperiet, Multituden och nu senast "The common wealth" är för många inom den alternativa globaliseringsrörelsen vår tids "Das Kapital" m.m.

Ska villigt erkänna redan från början att jag inte läst någon av böckerna och att de summeringar jag hört och läst till stora delar går mig över huvudet. Men Stefan Jonssons sätt att placera in begreppet multitud i en diskussion som annars mest handlar om individualitet var klargörande. I den politiska ideologi som varit förhärskande under lång tid är det oproblematiskt att lyfta fram individen, individens frigörelse och det samhälleliga kontraktet mellan individ och stat som nödvändigt ont för att skapa den basala ordning som måste till för att soletära individer inte ska förgöra varandra. Vad Hardt/Negri då gör är att försöka formulera ett begrepp som beskriver växande gemenskaper i dagens globaliserade värld. Att bara detta försök visar sig vara kontroversiellt, säger mer om den rådande politiska tankemiljön än om Hardt/Negri, menade Stefan Jonsson om jag tolkade honom rätt.

Ändå var både han och de övriga i panelen, Amanda Peralta från Idéhistoria på Göteborgs universitet och Fredrika Spindler från Södertörns högskola, överens om att det visst finns problem och motsägelser i Hardt/Negris tankar.

En av dessa är att det i Hardt/Negris resonemang krävs en makt som multituden gör motstånd mot, för att multituden ska formeras överhuvud taget. Multituden gör motstånd. Multituden reagerar på övermaktens förtryck. Som en uppgradering av Marx grundmotsättning mellan arbete och kapital så fungerar det förstås. Men kan i så fall multituden någonsin vara föregångare i en politisk förändringsprocess? En helt självständig aktör? Tveksamt, om jag förståd panelisterna rätt igår. Vilket i så fall stämmer överens med min erfarenhet från Attac, World Social Forum och andra uttryck av den alternativa globaliseringsrörelsen. Man är här fena på att leverera skarpa analyser av vad som är snett i det globala samhället, men rätt kass på att formulera lika skarpa konkreta förslag på hur samhället kunde bli bättre.

Hur förhåller sig då den gröna rörelsen till multitud-begreppet? Ja, på ett plan tror jag de flesta inom den gröna rörelsen känner sig som del av alternativa globaliseringsrörelsen, och därmed del av multituden om man talar med Hardt/Negri. Samtidigt tycker jag mig skönja en helt annan grundläggande utgångspunkt bland aktiva i den gröna rörelsen än den motsättning mellan Imperiet och Multituden som Hardt/Negri målar upp.

Som jag uppfattar det utgår gröna aktivister från bilden av jorden som en enda organism eller sammanhållet ekologiskt system. Människan som art är del av detta ekologiska system jämte andra djur och växter. Vårt sätt att leva påverkar system och vi påverkas självklart också av förändringar i systemet. Drivkraften bland gröna aktivister är nu då en insikt att människans påverkan håller på att skjuta hela systemet i sank. Ska det finnas en värld att leva i för kommande generationer så måste dagens mänskliga samhällen förändras i grunden.

Med den grundsynen blir den gröna aktivisten proaktiv i allt sitt handlande, vare sig det rör sig om att byta glödlampor i egna lägenheten eller att påverka FN-organ till att införa hårdare miljökonventioner. Det behövs ingen övermakt att frondera emot för att den gröna aktivisten ska kunna hitta en identitet som politisk aktör; uppgiften ligger där framför fötterna ändå.

USAs stat pumpar in 700 miljarder dollar för att få rätsida på sitt finansiella system. EU diskuterar motsvarande krispaket. Land efter land inför bankgarantier för att inte kapitalet ska fly just deras marknader. Island håller på att gå i konkurs. Börserna störtdyker världen över.

Stabilt system?

Knappast. Hur mycket finansföreträdare vill måla upp bilden av en naturlig korrigering efter en lång världsekonomisk uppgång så är det som händer inget annat än en världsekonomisk jordbävning. Och när det händer ropar den fria marknaden efter hjälp från det gemensamma, d.v.s. staten.

Händelserna under hösten borde få långsiktiga konsekvenser för det makroekonomiska systemet. Det borde stå klart för politikerna att det behövs grus i maskineriet för att svängningarna inte ska kunna bli så enorma framöver. En Tobinskatt skulle inte ha förhindrat finanskrisen i USA, men ett införande av en sådan skulle skicka en tydlig signal: basta! nu är det dags att strama åt tyglarna.

Du lägger din tjuga i biståndsbössan. Lite senare läser du annonsen med ett leende barn framför skolan i det fattiga landet. Tack Sverige för att jag får utbilda mig. Du känner dig nöjd.

Så är synen på svenskt biståndsarbete. Så är det vi vill ha det; pengar kanaliserade via ideella organisationer direkt från givare till ett konkret projekt.

Men inte så längre. Sedan några år tillbaka håller givarländer alltmer på att samordna sitt bistånd. Färre aktörer ska verka i ett och samma land, så att det blir enklare för landets myndigheter att hantera alla kontakter med givarna och alla småprojekt. Mer av biståndspengarna ska gå direkt in i mottagarländernas budget och hanteras via deras egna system. Samtidigt tar mottagarländerna på sig att höja kvalitén i förvaltningarna.

Den här utvecklingen är bra. Det innebär att mottagarländerna får mer kontroll över sin egen utveckling. Men klarar vi i Väst av den mentala omställning som det här innebär? Det är inte längre vi som, i vår storsinthet, delar med oss av rikedomar och kunskaper till mindre vetande. Utan nu är det istället de fattiga som kräver sin rätt till utveckling och sin rätt att själva bestämma över vilken utveckling. Vårt ansvar är att bidra med resurser.

Naggas biståndsviljan i kanten då? Det hoppas jag inte. Men det kommer att krävas en stor informationsinsats för att få svenska folket att inse det positiva i det som sker nu.

Sitter på ett seminarium under ESF om EPA: de frihandelsavtal som EU håller på att förhandla med bl.a. en rad afrikanska länder. Dot Keet från African Trade Network sparar inte på svadan. Det EU gör är inget annat än nykolonialism, menar hon. Kritiken känns igen. Hon har inte ändrat vare sig ståndpunkter eller retorik sedan jag hörde henne sist. Ändå; det som saknas i hennes presentation är lika detaljerade förslag på alternativ som den skarpa kritik hon levererar.

Men en poäng är viktig att ta med sig. När EU förhandlar med de afrikanska länderna är det förvisso för att säkra råvarutillgångar, men lika mycket att skaffa sig kontroll över nya marknader. Det är förstås en slags nykolonialism.Kinas ambitioner på den afrikanska kontinenten har hittills inskränkt sig till att få tillgång till råvaror. Och där EU kommer med en "vi-vet-bäst-vad-som-krävs-för-er-utveckling"-attityd, kan Kina förhandla utifrån en position av jämlikar, u-länder som förstår varandras problem.

Sverige har ett ansvar i att pressa EU-kommissionen till en förändrad attityd i förhandlingarna.

Greenpeace, Amnesty, Framtidsjorden, Project Africa, FIAN, Naturskyddsföreningen, Afrikagrupperna, Lunds universitet... Runt seminarierna på European Social Forum i Malmö kryllar det av ideella organisationer. Det är ju också främst dessa som såväl det Världssociala Forumet som de regionala forumen är till för.
Men vart tog de vägen under paraden på lördagen? Den dominerades istället av politiska partier. Jag själv gick förstås som representant för Miljöpartiet. Annars är det mest vänsterpartier: marxist-leninister, maoister - you name it. Det ger en skev bild av forumen som från början var tänkta som mötesplats för alla dem som inte har möjlighet att representeras i maktkorridorer.
Detta sagt är det ändå uppmuntrande att se såväl LO som socialdemokratiska partiet med i marschen. Ilma Reepalu som en frontfigur. Detta måste vara ett trendbrott. Arbetarrörelsen har mig veterligen aldrig tidigare velat delta aktivt i forumen. Välkomna in i matchen!

Konflikt i P1 i lördags handlade om Kinas och Indiens inbrytningar på den Afrikanska kontinenten. Uppvaktningen från de här växande ekonomierna gör att afrikanska ledare inte längre behöver stå med mössan i hand och be storebror Europa om bistånd och handelsmöjligheter. Samtidigt beter sig knappast kinesiska storföretag ett dugg bättre än europeiska i Afrika.
För den fattige arbetarna kan det vara som pest eller kolera. För ledarna i de afrikanska länderna är inviterna österifrån välkomna. Bara att ha valmöjligheten ger förstås en starkare förhandlingssits gentemot andra länder. Handel Syd-Syd sker också på mer jämlika villkor än Nord-Syd.
Hur ska man tycka om det här ur ett grönt perspektiv? Generellt menar jag att man ska ha en positiv inställning till att Kina och Indien flyttar fram positionerna i Afrika. Men liksom i bedömningen av EUs handelsavtal och våra företags agerande där, måste de nya aktörerna granskas utifrån i vilken mån de bidrar till fattigdomsbekämpning och att utvecklingen går i en mer hållbar riktning. Än så länge är det för tidigt att dra några slutsatser om det.
Däremot skulle EU redan nu kunna stärka sina aktier på kontinenten genom att förändra mandatet för de s.k. EPA-förhandlingarna, om mer frihandel mellan EU och Afrika bl.a. De länder i Afrika som berörs är tidigare kolonier och har haft en gräddfil in på den europeiska marknaden. Men det gillar inte WTO vars grundpelare är att alla ska behandlas lika. Genom EPA-förhandlingarna ska gräddfilerna tas bort. Så långt är det väl okej. Men EU har tagit WTO-kravet som förevändning för att driva en rad krav som går utöver vad WTO begär. Krav som de Afrikanska länderna stridit emot med näbbar och klor. En omsvängning av EU skulle göra atmosfären i förhandlingarna bättre - och EUs ställning starkare.

Två intryck från debatten mellan Peter Eriksson och Ulf Holm igår; först kvinnan som berättar om enigheten och engagemanget de upplevt i motståndsrörelsen om kärnkraft och mot EU, sedan killen - ny i partiet - som förklarar att han gått med för miljöfrågornas skull, inte EU-frågan.

Är det så att nyare (och yngre) medlemmar lever med EU som en realitet? Därför står de också något frågande inför den glöd som utträdeskravsanhängare debatterar frågan. Jag har inga undersökningar som säger att det är så, men tycker det stämmer med den verklighet jag har runt om mig.

Debatten var bra. Vi diskuterar frågan med respekt för varandra. Samtidigt, som en annan kommenterade, känns argumenten igen alltsedan EU-folkomröstningen; påverkar vi mer genom att stå utanför och gå före i viktiga frågor, eller genom att påverkar beslut inifrån? Det är för mig den svåra frågan, men fortfarande menar jag att exemplets makt är större i retoriken än i realpolitiken. Och det räcker inte med att Sverige blir hållbart för att utvecklingen ska gynnas för de fattigaste i världen - vi måste också påverka andra länder i den rika världen att ställa om.

Det tredje alternativet, att använda Europarådet och andra organisationer som arena för de nödvändiga politiska besluten, är för mig inte realistiskt. OSSE undantaget. Men OSSE har också en helt specifik uppgift att fylla.

Hur det än går i omröstningen lär inte frågan vara avgjord med det. EU-debatten har blossat upp internt med lite ojämna mellanrum. Det visar på hur olika vi ser på unionen. Det här är en oenighet vi måste leva med. Blir det ett nej i omröstningen signalerade det dock möjligen att balanspunkten håller på att förskjutas.

Snart går miljöpartiets medlemmar till omröstning om att behålla utträdeskravet ur EU eller inte. För mig är det klart att vi inte ska ha det kravet kvar längre. Med unionens expansion är EU den enda reella arenan för politiskt samarbete i Europa. Och vi behöver samarbeta. Ska vi ställa om konsumtionsmönster, lägga över mer gods på järnväg, forska fram ny teknik för ett hållbart samhälle - allt det som är kärnan i grön politik - då behöver vi, Europas länder , samarbeta på vår hemmaplan också. Inte bara i FN.

Visst skulle vi kunna fatta en rad bra beslut i en mer hållbar riktning här i Sverige, på helt egen hand, utanför EU. Men för det första ska vi vara lite aktsamma att vara alltför egocentriska; en borgerlig regering här är inte stort bättre än i andra EU-länder och även om vi alltid gärna vill se oss själva som det mest progressiva landet i miljö- och solidaritetsfrågor så är det en självbild som skaver. Både Tyskland och Danmark är bättre än oss på vindkraft, Sverige har den mest bränsleslukande bilparken i unionen, för att bara ta ett par exempel. För det andra skulle de stora frågorna (klimatförändringar, överutnyttjande av fiskeresurser, konsumtionsmönster...) inte påverkas nämnvärt av att bara vi gjorde rätt. För att få effekt måste fler länder dra åt samma håll. Vi behöver mer samarbete helt enkelt.

Andra inom partiet menar att vi behöver utträdeskravet för att kunna sätta kraft bakom vår kritik av EU. Jag är övertygad om att det är precis tvärtom. Så länge vi har utträdeskravet kvar kan alltid kritik mot unionen viftas bort med att "Ja, men ni vill ju ändå inte vara med". När vi tar bort utträdeskravet vrider vi samtidigt det argumentet ur händer på våra motståndare. Kritiken blir fullödig och tillsammans med andra gröna partier i EU kan vi få kraft att göra den här delen av världen mer långsiktigt hållbar.

Skrota uträdeskravet! Det har vi allt att vinna på.

Miniministermötet i WTOs Doharunda har kollapsat. Även om de nio dagarnas intensiva förhandlingar hade löst upp många knutar, så blev till slut konflikten för stor kring u-länders krav på att kunna skydda sina egna bönder mot alltför stor import av subventionerade livsmedel från i-världen. De här kraven skulle göra ett ökat marknadstillträde för lågt och för osäkert för jordbruksexporterande länder, ansåg USA.

Det här kan ha varit spiken i kistan för Doharundan. Visserligen var man uppenbarligen närmare en uppgörelse än någonsin, men de många grundstötningarna under rundans gång och det faktum att andra processer (bilaterala förhandlingar och utvecklingen i regionala block som ASEAN) växer sig starkare, gör måhända Doharundan betydelselös när väl förhandlingarna kan återupptas igen.

Det här borde leda till en grundlig ommöblering av WTO. Det är fullt möjligt att ha andra utgångspunkter för organisationen än avreglering av den globala handeln. Principer som rätten till mat, hållbar miljö m.m. kan mycket väl vara fundament för ett multilateralt handelssystem. Men för att en sådan ommöblering ska starta behövs antagligen först att man helt och hållet dödförklarar Doharundan.

I dagens GP kommenterar handelsminister Ewa Björling förhnandlingarna på miniministermötet i WTO. Hon säger bl.a:
"- Flera länder sade sig fortfarande ha svårigheter på jordbrukssidan, men ingen satte stopp. Problemen finns snarare på industrisidan. Eftersom vi ger mycket på jordbruksdelen måste vi få igen det på industridelen".

Det är ju framförallt u-länderna som har offensiva intressen inom jordbruket. I-ländernas offensiva intressen ligger på industrisidan (handel med "vanliga" industrivaror). Vad Ewa Björling glömmer är att mandatet för de pågående förhandlingarna, inom den s.k. Doharundan, var att i första hand rätta till skevheter från den förra stora förhandlingsrundan som avslutades 1995. I den åtog sig i-länder att reformera sina jordbrukssektorer. Mot det löftet gick u-länderna med på långtgående patentregler, ett helt nytt avtal kring tjänstehandel,  öppningar av sina marknader m.m. Med andra ord har u-länderna redan "betalat" för de förändringar inom jordbruket som nu ligger på förslag. Men jordbruksreformerna uteblev. Så vad Ewa Björling och de förhandlarna från de rika länderna egentligen föreslår när de vill ha kompensation inom industrisektorn mot eftergifter inom jordbruket, är att u-länderna betalar en gång till för något de redan har betalt tidigare.

Doharundan skulle bli en "utvecklingsrunda" med de fattigaste ländernas intressen högst på agendan. När man nu möjligen kan se en slutuppgörelse kan man konstatera att det är de rika länderna som ser ut att bli vinnarna. Återigen. De minskningar av en viss sorts subventioner till det egna jordbruket som finns föreslagna kan de förmodligen kompensera genom att göra om stöden till andra typer av stöd som tillåts inom WTO. I-ländernas sänkningar av handelshinder för jordbruksprodukter kompenseras mer än väl av de motsvarande tullsänkningar som u-länderna ska göra på industrisidan. Dessutom har i-länderna mycket att vinna inom tjänstehandeln ifall ett avtal sluts, liksom inom andra delar av förhandlingarna som än så länge inte varit lika kontroversiella som jordbruket och industrisektorn.
Världsbanken gjorde för något år sedan en bedömning av det som låg på bordet i förhandlingarna då. Den kom fram till att de flesta av WTOs medlemsländer skulle gynnas, men att i-länderna skulle kunna räkna hem de största vinsterna och för några länder i Afrika skulle nettoresultatet kunna bli en förlust. Några radikalt andra förslag har inte kommit fram sedan dess.

Inom några dagar vet vi hur utfallet blir.

Idag inleds ett "miniministermöte" i WTO. Detta ska en gång för alla lösa knutarna i den pågående förhandlingsrundan, Doharundan, tänker sig WTOs generalsekretarare Pascal Lamy. Planer på liknande ministermöte i juli har varit på tapeten de senaste åren. Alltid har de fallit på att motsättningarna inom rundan varit för stora för att det ska ha varit meningsfullt att kalla handelsministrarna till Geneve.

I stort är motsättningarna lika stora den här gången, men Lamy väljer ändå att bjuda in ett trettiotal ministrar från nyckelländer i förhandlingarna. Han spelar ett högt spel. Misslyckas mötet sänder det signalen att WTO misslyckas med att överbrygga motsättningar kring handel. Kanske blir det dödsstöten för hela organisationen. Å andra sidan kommer presidentbytet i USA till hösten liksom ny kommission inom EU och val i Indien nästa år att lägga en död hand över förhandlingarna för lång tid ifall man inte nu kommer överens om ramar som förhandlarna kan utgå ifrån när de ska börjar spika detaljer i det som ska bli ett nytt avtal. I slutet av veckan vet vi hur det gått.

Formellt handlar spelet om att komma fram till ett balanserat regelverk som åtminstone på lång sikt gynnar alla länder och inte minst de fattigaste. I realiteten handlar det om en kamp om herraväldet över världshandeln. Ändå sedan slutet av andra världskriget har västvärlden i stort sett styrt och ställt i världshandeln efter eget tycke. I varje fall när det gäller WTO och dess föregångare GATT-avtalet. Men på senare år har maktbalansen börjat förändras. Gryende ekonomiska stormakter som Kina och Indien, men också Brasilien, Sydafrika och andra, tolererar inte en världshandel styrd från USA och EU. Ryssland är på väg in, vilket förstås ytterligare kommer att förflytt maktbalanspunkten.

Det är mot den bakgrunden låsningarna i Doharundan ska ses. Alla väntar på att andra sidan ska blinka först i ett gigantiskt chicken race. EU och USA vill komma åt den konventionella varumarknaden i de expansiva ekonomierna. Brasilien med flera vill kapa åt sig fler andelar på den globala jordbruksmarknaden.

Skulle miniminstermötet misslyckas kommer man vara snabb att leta syndabock. Och det går förstås i ett slutskede alltid att säga att det var det eller det landet som till slut inte ville vara med på uppgörelsen. Men höjer man blicken något ligger ansvaret tungt på EU och USA. De har haft år på sig att reformera sina jorbruksmarknader i linje med vad de lovade i slutet på den förra stora förhandlingsrundan. Löften de negligerat samtidigt som u-länder levt upp till sina åtaganden.

Så är då WTO bra eller dåligt för u-länder? Det beror mycket på vad som till slut händer med den här förhandlingsrundan. Det är förstås bra att det över huvudtaget finns en internationell arena för att handskas med internationella handelskonflikter. Men regelverket är tiltat till västvärlr

Fiskare, lastbilschaufförer m.fl. protesterar i södra Europa mot de ökande bränslepriserna. Det är begripligt. För den enskilde näringsidkaren, som ser sina marginaler krympa, är det förstås katastrof att priserna rakar i höjden. Men för klimatet öppnar det höga priset en möjlighet att ställa om tröga system.

Frankrikes president Sarkozy vill blidka dem som protesterar med att sänka bränsleskatten. Det vore helt fel signal att sända. Istället borde Europas politker se det som händer nu som början till slutet för oljeekonomin och ge incitament till mycket mer forskning kring alternativa energikällor, omställning av transporter från väg till järnväg, utveckling av nya motorer (också båtmotorer) som går på andra bränslen än fossila.

För några månader sedan lanserade Riksrevisionen en rapport där en rad biståndsprojekt kritiserades för oegentligheter. Nu har Sidas egen fördjupade revision av projekten kommit. Den här revisionen gjordes på uppmaning av Riksrevisionen. Och nu står det klart att Riksrevisionens slutsatser var grovt överdrivna. Misstankar kring 23 av de 51 projekt som Riksrevisionen granskat kan nu avfärdas helt och hållet. Av de övriga består bristerna i dålig bokföring, underlag har saknats, etc. Tio av dem "går ej att bedöma" eller är "ej relevanta". Allihop mindre felaktigheter. Och den fördjupande revisionen visar att inga biståndspengar har förskingrats.

Att den här fördjupade revisionen friar biståndsorganisationerna från de grova misstankar som slogs upp stort i media för ett halvår sedan, innebär också att man måste fråga sig hur Riksrevisionen egentligen gjort sin första granskning. Den framstår som ett rent beställningsjobb för att misskreditera enskilda organisationer. Vår nuvarande regering vill att företag ska engagera sig i biståndssektorn. Det verkar som om den samtidigt vill få bort de ideella organisationer som under årtionden hjälpt fattiga runt om i världen. Ren och skär ideologi får styra istället för erfarenhet och mångfald.

Hur behåller vi visionerna samtidigt som vi blir ett alltmer etablerat parti? Svaret är kanske att en grön ideologi blir alltmer tydligt artikulerad.

Cogito hade här liksom på Global Greens kongress ett seminarium om grön ideologi, utifrån den bok som idéverkstan nyligen gett ut. Den här gången var det Ulf Söderström (har skrivit om ekonomi i boken) och Angela Aylward (kapitlet om queer-teori) som diskuterade.

Ulf Söderström var något skeptisk till tanken på en sammanhållen ideologi.
- Vi vill vara en bred rörelse och ju bredare desto högre toleransnivå måste man ha, menade han. Erfarenheten visar att ju djupare i detalj man diskuterar ideologi desto fler knuffar man undan.
Ulf Söderström är snart klar med en bok som jämför vad förespråkarna för det rådande tillväxtoptimistiska ekonomiska system säger jämfört med olika ekonomer som är kritiska till systemet. Han konstaterar att kritiken är lika gammal som systemet självt (d.v.s. från andra världskrigets slut). Fastän många av dessa kritiker formulerar ungefär samma slags alternativ som vi, skulle de själva inte vilja bli betecknade som "gröna".
- Men jag vill dra nytta av deras tankar också. Inte uppfinna hjulet på nytt, utan snarare se ekonomiska teorier som en slags "open source"-kod som vem som helst kan gå in och förbättra.

Angela Aylward presenterade "queer" som en teori där man vänder på perspektivet. Istället för att undersöka det avvikande riktar man fokus på och ifrågasätter heteronormen. Queer avvisar alla försök till kategoriseringar, vare sig de är män-kvinnor, vita-färgade, unga-gamla, infödda-invandrare, eller.... En annan sida är att queer ser att maktrelationer i samhället grundar sig i materiella faktorer (vilket skiljer queer från eko-femister som i första hand ser mäns attityder till kvinnor som det grundläggande maktproblemet). Angela Aylward var mer öppen till tanken på en grön ideologi och tyckte bl.a. att:
- Ska vi växa stabilt som parti måste vi bli bättre på att ha en tydlig linje i frågor om hur välfärd skapas i ett samhälle.

Även om, som Ulf Söderström menar, det lätt kan bli exkluderande när man lägger fast en ideologi visar ju Per Gahrtons sammanställning av gröna partiprogram från hela världen att vi hursomhelst tycker väldigt lika i många grundläggande frågor.

På tv intervjuas Birger Schlaug. Han saknar visionerna i partiet. Tycker att ingen längre pratar om livsstilsfrågor. Han har kanske rätt i att dessa inte syns så mycket nu när så mycket riktas in på att få regeringsmakt vid nästa val. Fast å andra sidan är konsumtionsfrågor högst på Global Greens 21-punktsprogram. Och känslan härifrån är knappast att man vill tona ned de frågorna.

Att inte tappa visionerna ekar också i debatten på eftermiddagen om förslaget om nytt trygghetssystem. Alla är för partistyrelsens förslag. Frågan som skiljer är om partiet samtidigt ska slopa idén om medborgarlön eller inte. Själv tycker jag förslaget om trygghetssystem är ett utmärkt förslag men att vi mycket väl kan behålla medborgarlön som en framtida vision. Hur samhället ser ut om 30-40 år vet vi inte, men vi vet att vi inte i något läge tänker acceptera att människor faller igenom samhällets skyddsnät.

Partisekreteraren Agneta Börjesson uppmuntrade med siffror som visar att det bara är mp av riksdagspartierna som växer i medlemsantal. Kuriöst berättade hon om olika fritidssysselsättningar medlemmar i olika partier ägnar sig åt, enligt en gjort sammanställning. Miljöpartister är de som har mest för sig utanför jobbet.
- Inte undra på att vi är så ivriga att kräva arbetstidsförkortning! tyckte hon.

På väg in till det talet noterar jag en lapp om att "nätverket för att behålla utträdeskravet träffas ikväll". Kampen om medlemsomröstningen har redan börjat.