Varför måste haitierna vänta?
Isländsk president för u-länder
När u-länders regeringar försökt sig på samma sak - att få till stånd villkor för skuldbetalning som inte äventyrar samhällsstrukturen - så har de många gånger mött kalla handen och konsulter som ansett sig bättre på att hantera landets ekonomi än regeringarna själva. U-länderna skulle behöva en isländsk president på sin sida.
Köpenhamnskollapsen öppnar för nya initiativ
Istället kan det vara så att kollapsen i Köpenhamn öppnar för något nytt. FN-systemet, byggt på staters mellanhavanden och den geopolitiska situation som rådde efter andra världskriget, behöver i grunden omstöpas för att möta dagens och morgondagens problem. I nätverkens globaliserade tidsålder nöjer sig inte människor med att bara vara representerade på global nivå av de regeringar de - i bästa fall - varit med och valt. Progressiva stadsfullmäktige liksom regioner världen över börjar samarbeta för att skapa en mer hållbar framtid. Civilsamhällets olika frivilligorganisationer är sedan decennier gränsöverskridande. Alltfler gröna företag ser affärsmöjligheter i samarbeten för en grönare värld.
Maria Wetterstrand är helt rätt ute i sin kommentar i DN om klimatmötet. Den Alliance for progessive actors som hon föreslår skulle verkligen kunna bli en hävstång för förändring - oavsett resultat i framtida klimatmöten.
En aning om evighet
Sätter på en annan skiva, med hans egen vokalensemble. Samma kärlek till musiken men nu också bättre musik. Och något annat, en längtan efter ett liv på andra villkor? Det slår mig att Jerkers drivkraft var strävan efter det som också Tim Jackson i Prosperity without growth försöker greppa; ett samhälle där andra värderingar styr än konsumism och självhävdelse. Ett samhälle där vi ägnar åt oss det som är viktigt i livet.
Så levande som du är där
är nånting längst inom oss här
där hjärtans längtan känns,
här bor en aning evighet
som gör att vi i tysthet vet
att livet saknar gräns
Atle Burman
Jerker Leijon
Kurs om Ägande, på Göteborgs universitet
Ministermöte i WTO - för att överse "det löpande arbetet". Våldsamma protester
I morgon startar WTOs sjunde ministermöte, det första sedan Hong Kong för fyra år sedan och ett decennium efter "the battle of Seattle". På agendan står världshandelsorganisationens "löpande arbete". Detta som ett sätt att komma runt låsningarna kring den pågående Doha-rundan om omfattande handelsliberaliseringar. Enligt stadgarna ska WTO hålla ministermöte vartannat år, men så länge som ett avslut i Doha-rundan stått högst på dagordningen har det inte varit möjligt att sammakalla ett ministermöte.
Vad kan då komma ut av det här mötet? Ja, även om Doha-rundan inte formellt finns med i programmet är det väl få som betvivlar att den kommer diskuteras i korridorerna. Och när generaldirektör Pascal Lamy i en video på WTOs hemsida säger att han hoppas på politisk vägledning i bl.a. Doha-rundan så är det uppenbart att WTO-ledningens dolda agenda går ut på att informella kontakter under mötet ska skapa ett genombrott i rundan.
Officiellt vill Lamy att ministrarna ska diskutera WTOs funktionssätt och övergripande roll i det globala handelssystemet. Två skarpa frågor ligger också på bordet, teknikaliteter kring handel via nätet samt vissa aspekter kring hur konflikter kring immaterialrätt ska hanteras.
Men sannolikt kan alltså det här mötet öppna för en bredare diskussion om WTOs roll. Mycket har ju hänt under de femton år som organisationen funnits. Inte minst har länder som Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika vuxit i ekonomisk styrka och därmed följande inflytande i WTO. En annan trend är allt fler bilaterala och regionala handelsöverenskommelser - i avsaknad av framgång i de multilaterala förhandlingarna inom Doha-rundan. Bland annat kom ju USA och länder på andra sidan Stilla havet (inklusive Kina) nyligen överens om att skapa världens största frihandelzon. Och parallellt med WTO-mötet räknar ett tjugotal u-länder med att enas om handelsöppningar sinsemellan.
Koppla på finanskrisen till detta och tiden blir mogen för möjligheten att i grunden transformera världsorganisationen. Vad man borde göra är att strippa en del uppgifter från WTO. Framförallt den att vara motor för handelsliberaliseringar. Bättre är att nivåer på tullar och andra handelshinder sätts mellan grannländer och länder interkontinentalt med någorlunda lika ekonomisk styrka. Detta skulle gynna regionalisering och ett mer stabilt ekonomiskt system i världen. Istället skulle WTO koncentrera sig på att upprätthålla vissa regelverk, ex.vis kring kvalitetsstandarder eller vilka motåtgärder som kan accepetras av ett land som anser att ett annat håller på att dumpa priset på en viss marknad för att gynna sina egna producenter.
Sannolikheten att något substantiellt ö.h.t. skulle komma ut av mötet minskar dock av att USAs ambassadör till WTO nyligen hoppade av för ett jobb inom den privata sektorn. Utan ambassadör och utan att Obama-administrationen hunnit forma en enhetlig handelspolitik kommer alla förslag på mötet att bli hängande i väntan på svar från världens fortfarande största ekonomiska makt. Också EU befinner sig i viss mån i ett vakuum eftersom handelskommissionären Catherine Ashton nyligen utsågs till unionens utrikesminister.
Mötet i veckan förväntas inte alls dra till sig samma proteststorm som det i Seattle för tio år sedan. Men 5000 demonstranter kommer att genomföra protestmarscher. Och redan i uppstarten av mötet har det kommit till våldsamheter mellan polis och demonstranter, rapporterar CBS News och Schwieziska TSR.
Ny väg för Vattenfall?
Viktig avhandling om bistånd
Malin Hasselskog har studerat varför det oftast är en stor diskrepans mellan planerade mål i biståndsprojek och de faktiska utfallen av desamma. Hennes utgångspunkt är att alla biståndsinsatser de facto är interventionern i komplexa lokala samhällen. Underliggande - men aldrig klart uttalad - är alltid ett antagande att samhället som "drabbas" av insatsen behöver förändras på ett eller annat sätt och att expertis, teknik eller annat utifrån kommer att åstadkomma denna förändring. Man tänker sig också att förändringsprocesser helt går att förutse och planeras fram. Därmed tar man inte tillräcklig hänsyn till lokalsamhällenas egna specifika förutsättningar och inbyggda dynamiker. Lokala maktförhållande m.m. kommer oundvikligen att suga upp och förändra innehållet i insatserna.
Slutsatsen blir dock inte att sluta med bistånd, men att - tvärtemot trenden idag - släppa ambitionerna på att alltmer sofistikerade designer av biståndsprojekt kan garantera att resultaten av insatserna blir exakt det man hade planerat. Istället måste man släppa kontrollbehovet och inse att allt som inympas i ett lokalsamhälle utifrån kommer att omformas av dem som lever i lokalsamhället. Och därmed se mer till hur processer utvecklas än vilka konkreta resultat som uppnås vid specifika tidpunkter.
Studiens svenska sammanfattning:
Den här avhandlingen behandlar några svårigheter i försöken att skapa eller stödja
utveckling i fattiga länder genom internationellt utvecklingsbistånd. Utgångspunkten
är en diskrepans mellan avsikterna då biståndet utformas och vad som händer när det
implementeras i en lokal kontext. Det är väl belagt att förlopp och resultat vanligtvis
inte blir de avsedda, och jag är nyfiken på vari diskrepansen består.
Internationellt utvecklingsbistånd betraktas och behandlas i studien genomgående
som ett fall av intervention. Genom bistånd introduceras något utifrån i en lokal
kontext – vare sig det är teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system, politiska
strukturer eller något annat – med den uppenbara, om än ofta outtalade, avsikten att
förändra eller ersätta något befintligt. Samtidigt som denna praktik av intervention för
att skapa/stödja utveckling i fattiga länder har institutionaliserats och ökat i omfattning
sedan efterkrigstiden och kommit att utgöra en väl förankrad del av de internationella
relationerna, så har tanken på sådan intervention kommit att tas för given, och dess
underliggande antaganden belyses eller ifrågasätts sällan. Jag utgår i studien ifrån att
praktiken av utvecklingsintervention är baserad på föreställningen att det är möjligt,
önskvärt och rättfärdigt att introducera något nytt i en lokal kontext och därmed skapa
en viss samhällelig utveckling. Den föreställningen, i sin tur, bygger på vissa
antaganden om hur samhällelig förändring går till och vilken roll olika aktörer har.
Dessa underliggande antaganden, hävdar jag, bidrar till att förklara och möjliggöra den
utbredda praktiken av utvecklingsintervention, medan det utan dessa antaganden
skulle vara svårt att motivera samma praktik.
Vidare betraktas och behandlas i studien lokala kontexter som levande samhällen
med en rad specifika särdrag och egen dynamik. När en utvecklingsintervention
implementeras i en sådan kontext uppstår ett möte och ett samspel mellan det nya och
det redan befintliga, och jag utgår ifrån att dessa lokala särdrag, denna lokala dynamik
och detta samspel bidrar till att förklara varför interventionens förlopp och resultat
vanligtvis inte blir de avsedda.
Dessa utgångspunkter pekar mot det som motiverar avhandlingen: nödvändigheten
av att belysa och granska underliggande antaganden; att sätta utvecklingsbistånd i
perspektiv genom att betrakta det som del i den kontext där det implementeras; och att
föra samman dessa båda perspektiv. Avsikten är att undersöka hur den underliggande
rationaliteten förhåller sig till den lokala dynamiken och samspelet som uppstår vid
implementeringen, och forskningsproblemet lyder:
hur utfaller den interventionistiska
rationaliteten då en utvecklingsintervention implementeras i en lokal kontext?
För att belysa den underliggande rationaliteten, studeras internationellt
utvecklingsbistånd i relation till ett par andra former av interventionistisk praktik som
också syftar till samhällelig utveckling och ökad välfärd: “högmodern” (high
modernist) intervention, som var starkast i början av 1900-talet och som
manifesterades i storskaliga projekt för att omforma sociala system genom exempelvis
stadsplanering och folkomflyttning; samt kolonialmakters intervention i sina kolonier,
vilken – uttalat och åtminstone delvis – syftade till att förbättra befolkningens villkor
genom exempelvis utbildning, infrastruktur och vissa värderingar, det som i
avhandlingen kallas “kolonial välfärdsintervention”. Dessa båda former av
intervention uppvisar stora likheter med det internationella utvecklingsbiståndet vad
gäller bland annat motiv och medel. Ur genomgången av “högmodern” intervention
och “kolonial välfärdsintervention”, och en genomgång av biståndets skiftningar sedan
efterkrigstiden som pekar mot ökande komplexitet och ökande grad av intervention,
urskiljs ett antal aspekter av underliggande rationalitet.
För att studera praktiken av utvecklingsintervention i sin kontext, genomförs
empiriska fallstudier i tre kambodjanska byar där en så kallad “governanceintervention”
pågår. Under tre vistelser i var och en av byarna studeras inledningsvis,
genom intervjuer och observationer, lokala särdrag och dynamik i vid bemärkelse.
Fallstudierna blir sedan efter hand mer fokuserade på hur befolkningen uppfattar och
relaterar till utvecklingsinterventioner och hur dessa kommer att utgöra en del av det
lokala samhället. Intervjuerna blir då också mer strukturerade och styrda av fyra
forskningsfrågor:
1. Vilka uppfattningar, attityder och förhållningssätt har bybor till de aktiviteter
och aktörer som är involverade i den “governance-intervention” som studeras, och hur
uppfattar de “utveckling” som sådan?
2. Hur förhåller sig bybor i sina socio-ekonomiska strategier till de möjligheter
och krav som kommer med den “governance-intervention” som studeras, och hur
mäter sig och samspelar dessa möjligheter och krav med befintliga socio-ekonomiska
instititutioner?
3. Vilken påverkan sker mellan, å ena sidan, fördelningen av resurser och
förmåner och inrättandet av vissa åligganden som kommer med den “governanceintervention”
som studeras och, å andra sidan, lokala maktstrukturer, politisk kultur
och klimat, och attityder till ledarskap?
4. Vilken påverkan sker mellan, å ena sidan, kommunens åtaganden och metoder
för tilldelning av resurser som kommer med den “governance-intervention” som
studeras och, å andra sidan, bybors politiska beteende och deras erfarenheter av och
förväntningar på de lokala myndigheterna?
Analysen av underliggande rationalitet (kapitel 3.4) visar att utvecklingsinterventioner
bygger på antaganden om att de samhällen där utvecklingsinterventioner
formuleras har något som mottagande samhällen saknar, vare sig det
handlar om teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system, politiska strukturer
eller något annat; att detta något kan överföras dit där det anses behövas; att det finns
tekniska lösningar på problem av underutveckling; att extern expertis är adekvat för att
definiera dessa problem och lösningar; att det är befogat och nödvändigt att fokusera
på interventionen och ett begränsat antal aspekter, medan man kan bortse från annat i
den lokala kontexten och därmed göra den lokala arenan åskådlig utifrån; att det som
införs utifrån fungerar oberoende av den lokala kontexten; att människor beter sig
enhetligt och som förväntat; och därmed att samhällelig utveckling är “makeable”, det
vill säga att den kan utformas och styras rationellt, och att införandet av något nytt
sätter igång en given process mot förutbestämda mål. I studien påpekas genomgående
att få människor skulle ansluta sig till dessa antaganden när de görs explicita, men att
praktiken fortgår som om den byggde på dessa antaganden.
Den empiriska studien (kapitel 5-8) visar att det som dessa antaganden säger inte
är vad som händer i praktiken. Fallstudierna illustrerar bland annat hur bybor uppfattar
diverse nya inslag i byn; hur det nya inkorporeras i befintliga socio-ekonomiska
strategier och institutioner; hur byns ledarskap och politiska strukturer påverkar och
påverkas; hur lokala myndigheters roll och människors politiska beteende påverkar
och påverkas. De tre fallstudierna pekar på delvis likartade och delvis olikartade
mönster av mer eller mindre intensivt samspel mellan interventionens olika
manifestationer och den lokala kontexten. Hur interventionen uppfattas, relateras till
och inkorporeras beror på en rad lokala faktorer så som sociala normer och
värderingar, ekonomiska villkor och differentiering, politisk kultur och klimat, och
myndigheters roll och förhållningssätt. Det nya omformas genomgående och blir på
olika sätt en del av kontexten, dock vanligtvis inte så som var avsett.
Analysen, slutligen, av den underliggande rationaliteten i förhållande till den
lokala dynamiken pekar på att medan rationaliteten säger en sak, leder samspelet vid
implementeringen till något annat. Denna diskrepans är föga förvånande, men den
motiverar en diskussion om det möjliga, önskvärda och rättfärdiga i att intervenera för
ett skapa en viss samhällelig utveckling. Diskussionen pekar mot att det inte är hållbart
att bortse från den lokala kontexten; att försöka skapa åskådlighet utifrån; att förlita sig
på externa lösningar; att fokusera snävt på interventionen; att förvänta sig att
människor beter sig enhetligt och förutsebart; eller att betrakta och behandla
samhällelig förändring som något tekniskt, opolitiskt och harmoniskt. Genomgående
handlar diskrepansen mellan den inneboende rationaliteten och dess utfall om
förenkling kontra komplexitet. Interventioner i ett annat samhälle är nödvändigtvis
“enkla” och detaljerad design och förutsägelse innebär oundvikligen en drastisk
reducering av den verkliga komplexiteten. Detta är problematiskt eftersom denna
komplexitet är vital i det lokala samhället, men inte kan skapas eller upprätthållas
genom intervention. Vad som däremot kan designas är “tunt”, vilket innebär en risk
för att lokala institutioner och arrangemang undermineras. Sådana institutioner och
arrangemang kan dock också vara det som får en intervention att fungera trots sin
“tunnhet”.
Studien pekar å ena sidan på en interventionisk föreställning om en designad,
förutsägbar och kontrollerbar process mot ett givet mål, och å andra sidan på den
socialt konstruerade process som uppstår då en intervention implementeras, med en
rad faktorer som inte kan förutsägas eller kontrolleras och vars förlopp och resultat
skiljer sig från plats till plats. Utvecklingsinterventioner bygger alltså på
underliggande men outtalade antaganden (som få skulle ansluta sig till när de görs
explicita) som inte utfaller som avsett, vilket till stora delar beror på samspelet vid
implementeringen med lokala särdrag och dynamik.
Slutsatsen av detta är inte att vi ska upphöra med försöken att minska fattigdom,
orättvisor och mänskligt lidande. I studien hävdas att det fortfarande finns skäl att
intervenera i fattiga samhällen. Vad som behövs är dock inte än mer sofistikerade och
omfattande metoder, utan förändrade antaganden och ambitioner. I stället för att i
detalj försöka designa och styra processen av samhällelig förändring och människors
beteende, bör mindre komplexa interventioner genomföras där människors agerande
och de lokala omständigheterna tillåts avgöra förlopp och resultat.
Beträffande vidare forskning pekas det mot behovet av att studera varför det
internationella utvecklingsbiståndet fortgår som om det var baserat på vissa
underliggande antaganden trots att få skulle ansluta sig till dessa, samt att studera hur
den pågående globaliseringen påverkar rationaliteten, relevansen och utformningen av
utvecklingsinterventioner.
Billigare vård med privata vårdgivare?
Bekämpa korruptionen - men behåll biståndsnivån
Men risken med hennes utstpel är att hon spär på dels en negativ bild av biståndet ("allt går bara ner i korrupta ledares fickor") dels att det finns enkla lösningar på komplicerade problem. I Ekot presenterade hon dessutom utredningsuppdraget som något unikt nytt i svensk biståndspolitik. Som om ingen hade arbetat med att bekämpa korruption tidigare. Som om Sida skickar ut pengar utan att göra grundliga analyser om mottagarnas kapacitet att hantera resurserna på rätt sätt. Som om det aldrig görs uppföljningar och utvärderingar.
Men detta vet förstås Gunilla Carlsson. Så varför detta utspel? Jo, med detta och andra uttalanden tonar alltmer en otålig minister fram, frustrerad över att det inte går att driva politik i fattiga länder på samma sätt som här. Det är förstås lovvärt att hon vill se resultat. Men tar man ägandeskapet i biståndet på allvar - att bistånd fungerar bäst om det sker på de fattigas villkor och utifrån deras uttalade behov - så behöver man också bemanna sig med ett stort mått ödmjukt tålamod över att förändringsprocesser måste få gå i sin egen takt. Det finns inga enkla lösningar på komplicerade problem.
Att förankringsprocesser är lika nödvändiga som tidsödande beskrivs exempelvis föredömligt i boken Sharing Power - learning by doing in co-management of natural resources throughout the world. I den har en handfull personer med mångårig erfarenhet av utvecklingsarbete som representanter för tunga internationella bistånds- och miljöorganisationer samlat exempel från hela världen på hur verkligt bestående förändringar kommit till stånd när ansvaret och resurserna lagts i händerna på dem som stått närmast att förvalta en given naturresurs. Att ge tid för förankring går som ett mantra genom hela boken.
Det oroande i Gunilla Carlssons utspel är inte att hon vill se resultat. Det oroande är att hon alltmer verkar vilja ta över ägandeskapet över utvecklingsprocesserna från de fattiga som insatserna ska hjälpa. Ett tassande nära gränsen till nykolonialism. Dessutom är det uppenbart att populister i dagens Sverige som egentligen tycker att de fattiga får klara sig själva får såar av vatten på sina kvarnar med hennes utspel.
Lägret är slut - dags att planera aktiviteter hemma
Dessförrinnan hade våra gäster från Palestina gett en gripande skildring av den apartheid som de lever under idag. Enligt PS-ledamoten Akko Karlsson vill deras parti att vi från väst kommer och hjälper dem med olivskörden fram i oktober - en symbolhandling mot den israeliska ockupationen så god som någon.
Klimatmötet i Köpenhamn i december blir en nedslående historia, om Richard Warlenius spår rätt. Han har just slutfört en rapport för Cogito om förhandlingsspelet så här långt. Inget avtal alls vore bättre, ansåg han, än ytterligare en fluffig överenskommelse till föga förpliktigande. Vilket ändå kanske är det mest sannolika utfallet.
Miljöpartiets talesperson i genderfrågor, Esabelle Dingizian och Jämställdhetskommitténs koordinator Linnea Engström lade ett genderperspektiv på utvecklingsfrågorna. Kvinnors situation i världen blir bättre, men det går väldigt långsamt. Kvoter hjälper.
Så här på slutet radades också idéer om vad man kan göra lokalt för att lyfta olika frågor. Klimataktion informerade om vad de gör, främst i Stockholm. Med inspiration från Tupperware kör de "klimatpartyn". Seniorerna håller på att ta fram ett "klimatkärring-kit". Offentliga samlingar varje vecka ska påminna gemene man om nedräkningen till COP15. Mer finns på deras hemsida. FIAN Sveriges ordförande Lena Klevenås tipsade om aktioner under Världshungerdagen, 16 oktober. Man kan bli ambassadör för kampanjen Face It Act Now genom att ladda upp sin bild tillsammans med en uppmaning på kampanjsidan.
En Green New Deal - vad är det?
Detta är ändå en del som återkommer också i många andras förslag. Mer kontroversiellt är de grönas krav på reglering av finansmarknader. Inte minst handlar det om olika åtgärder för att förmå banker att bli mindre riskbenägna. Här skiljer vi ut oss mot andras versioner av en Green New Deal. Läsa mer kan man göra på EGPs hemsida.
Den ekonomiska krisen är ett gyllene tillfälle att reformera IMF och Världsbanken. Men tyvärr kanske tillfället redan är på väg att glida oss ur händerna nu när krismedvetandet börjar sjunka tillbaka igen och kurvorna svagt pekar uppåt på nytt. Men det finns mycket att göra, menade Sven Elander som arbetar med de här frågorna på Forum Syd. Röstsystemet i de båda finansinstitutionerna måste göras om så att u-länder får mer att säga till om. Här finns det också konkreta förslag på hur, bland annat att beslut ska tas med "dubbel majoritet" (både majoritet av röster, som de rika länderna har fler av än fattiga) och majoritet av antal länder i bankerna. Vidare måste IMF sluta ställa detaljkrav på hur länderna ska sköta sina ekonomier och Världsbankens lån bör gå i första hand till grön energi. Inför Köpenhamnsmötet är den stora frågan i de här sammanhangen hur mycket pengar som ska gå till klimatbistånd och hur detta ska kanaliseras; via FN som u-länderna vill eller via Världsbanken som i-länderna vill.
Vad Global Greens vill driva i Köpenhamn pratade Eva Goes om, i frånvaron av Miriam Kennet som tycktes ha försvunnit på sin resa någonstans mellan Dover Calais... Den globala gröna rörelsens agenda sammanfattas i manifestet Climate change - time for transformation. Eva, ordförande i stiftelsen Green Forum, berättade också om vad stiftelsen gör och hur man genom partinära bistånd kan hjälpa till att förverkliga visionernna i Green New Deal.
Om lägerdeltagarna var något purkna igår för den dåliga förningen verkar humöret höjts idag i takt med folkhögskolematen och med kubb, bollspel och korvgrillning (vegetarisk...)
"Inga barn ska dö av hunger"
Erika pratade mycket om WFPs olika program för att förebygga hungerkatastrofer. En del går ut på att helt enkelt ta fram nya matprodukter, som inte behöver kokas, är lättare att transportera än råvaror och mer näringsrika än den mat många fattiga måste leva på. Ett annat är att stimulera jordbruksutveckling genom att utnyttja sin roll som en av världens största uppköpare av livsmedel.
Hur politiskt kan de då trots allt vara? Inte så mycket, menade Erika Joergensen. Åtminstone inte när det gäller direkt påverkan. Men indirekt kan man ändå utöva påtryckningar. Som i exemplet Nordkorea. När WFP tillfrågades om att distribuera matbistånd från bl.a. USA ställde man kraven att WFP först självständigt skulle få analysera vilka som behövde hjälpen mest liksom att få övervaka att den nådde fram. Olika politiska turer gjorde sedan att USA drog tillbaka sitt stöd till programmet. Men månne frisläppandet av de två journalisterna har fått amerikanarna att vekna?
Vill man läsa mer om WFPs olika program är länken http://www.wfp.org/our-work.
Nu börjar sommarlägret!
Om gröna jobb i GP
Avslut i Doharundan nästa år?
Generellt anses republikaner i USA vara mer handelsvänliga än demokrater och många befarade nog att en demokrat i Vita Huset skulle göra det än svårare att få till stånd först en öppning och sedan ett avslut i de strandade förhandlingarna. Men i våras började Indien och USA sondera terrängen för att lösa sina inbördes knutar kring jordbruksfrågan i Doha-rundan. Det var ju motsättningar mellan dessa två länder som satte p för ett avslut förra året. Därefter har WTOs generalsekreterare Pascal Lamy utlyst ett ministermöte i månadsskiftet november-december i år. Visserligen för att diskutera världshandelsorganisationens löpande verksamhet och inte Doha-förhandlingarna, men kommer ministrarna tillsammans lär det vara svårt för dem att undvika Doha - åtminstone i korridorerna. G8-mötet i l'Aquila skickade ytterligare signaler om att Doha-rundan bör kunna slutföras under nästa år. Att man dessutom enades om miljardstöd till livsmedelsproduktion i fattiga länder bör också underlätta diskussionerna kring jordbruket i Doha-rundan. Ytterligare steg kan tas under det miniministermöte i början av september som Indien kommer att bjuda in ett trettiotal länder till. Samtidigt har FNs särskilde rapportör om rätten till mat, Olivier de Schutter, svurit i kyrkan när han på ett möte i WTO argumenterade för fattiga länders rätt att skydda sina jordbruk tills de byggt upp en livskraftig kapacitet....
Lämna plånböckerna utanför valrörelsen
Grön medvind i valet - men när blir debatten en Europa-debatt?
Dör ideologierna i nätverksamhället?
Man kan tänka så när man exempelvis läser Dagens Arena i fredags. Högern rör sig alltmer mot mitten och fiskar nu i vatten som tidigare var självklara vänsterdomäner.
Fredrik Reinfeldts nya moderater har ju också tydligt deklarerat att de rättar sig efter trenderna i opinionen. Någon klar högerprofil verkar inte vara viktigt för det partiet längre.
Har de därmed snappat upp en förändring i samhället som övriga partier ännu inte är klara över? Kommer politiker i framtiden att vara en beslutande tjänstemannakår som via opinionsundersökningar sniffar upp vad majoriteten av befolkningen verkar vilja? Det är ju demokratiskt om något? Eller?
Nej, jag tror inte det. Politik kommer alltid att handla om vilja något nytt, något annat. Essensen i politiken är inte att så fingertoppskänsligt som möjligt lyssna av vad som sägs kring köksborden. Essens är att ha en klar vision om hur det bättre samhället ser och retorisk kraft att övertyga folkmajoriteten om att man har rätt. Men här ligger å andra sidan vi grönas svaghet; vi är bra på sakpolitik men behöver bli långt bättre på att berätta om vår vision av det gröna samhälle som lever på ekosystemens överskott och inte på dess kapital.
